Kuba återhämtar sig i motvind

Den 26 juli 1953 stormades Moncada-kasernen utanför Santiago de Cuba av en namnlös grupp revolutionärer. Attacken misslyckades och revolutionärerna greps, däribland två välkända bröder med efternamnet Castro.

Händelsen gav namn åt rörelsen som växte i Sierra Maestra, som störtade Batistas diktatur och satte Kuba på kurs mot socialismen. Den segrande revolutionen gav vård och utbildning åt alla, och utrotade den utbredda analfabetismen. 

Idag firas den 26 juli i hela landet – under svåra förutsättningar.

Pandemin slog hårt mot Kuba. Under de 30 år som följt på ”den speciella perioden” efter Sovjetunionens fall, har Kubas ekonomi annars vuxit för varje år. Trots att många experter spått socialismens fall – och USA:s sex decennier långa blockad beräknas ha kostat landet långt över 100 miljarder dollar – har den lilla ön visat prov på kreativitet och sammanhållning, och tagit sig blygsamt framåt.

Med Donald Trumps intåg i ovala rummet 2016 utökades blockaden mot Kuba. Turistfärjor fick inte längre färdas mellan USA och Kuba. Presidenten försvårade ytterligare för US-amerikaner, som tidigare kunde kringgå reseförbudet till Kuba genom att flyga in till landet via Mexiko, att besöka landet och gjorde det i praktiken omöjligt för medborgare i USA att turista på Kuba.

2018 växte Trumpadministrationens oro kring vad USA:s nationella säkerhetsrådgivare John Bolton kallade ”tyranniets trojka” – Venezuela, Nicaragua och Kuba. Det var kubanska läkares (eller med USA:s terminologi ”agenters”) fel att Maduro ännu inte störtats.

USA ville strypa den venezolanska oljeexporten till Kuba. 2019 lade USA sanktioner mot oljefraktrederier och det statliga kubanska oljebolaget Cupet, och för första gången sedan 1993 krympte landets ekonomi.

Turism har blivit en viktig inkomstkälla för Kuba. När pandemin slog till och landet tvingades stänga sina gränser försvann turismen från en dag till annan. Och intäkterna från Kubas viktigaste exportvara, läkare och annan medicinsk personal, minskade också kraftigt när pandemin gjorde det svårt för mottagarländerna att betala.

Coronaviruset och den skärpta blockaden ledde till att Kubas BNP föll med 10,6 procent 2020 och kom att krympa med 12,7 procent innan utvecklingen bromsades in under andra halvan 2021.

Den sociala oron växte i takt med att folk märkte av förändringarna. Elen stängdes av allt oftare och det fattades livsmedel och mediciner.

CIA, NED (National Endowment for Democracy) och USAID var inte sena med att försöka elda på missnöjet som följde de tuffa förhållandena. Med hjälp av Twitterbotar, fake news, reggaetonlåtar och mediekampanjer från Miami bröt våldsamma protester ut på Kuba i juli 2021. De som kom att kallas ”Patria y Vida-protesterna”, ”11J” eller ”#SOSCuba”. I västmedia verkade den kubanska socialismen ännu en gång vara på randen till kollaps.

Men protesterna ebbade ut och nådde aldrig den massuppslutning som Washington hoppats på. Kubanerna var inte intresserade av kaos, brända bilar och upplopp. Som Havannabon Idalmy Montes Garcia sade i en intervju med Proletären:

– Vi har många andra sätt att uttrycka våra åsikter här i Kuba. Genom internet och sociala medier, genom tidningar och det finns många sätt att komma i kontakt med politiker och myndigheter.

Efter juli 2021 har USA:s utrikesdepartement och myndigheten U.S. Agency for Global Media budgeterat 40-45 miljoner dollar för ”demokrati” på Kuba. Och sedan dess har oppositionen samlat till två stora protestdagar; den 15 november 2021 och den 11 juli i år. Men utan önskat resultat och stora protester har uteblivit.

2022 innebär en viss återhämtning, och ekonomi- och planeringsdepartementet tror att ekonomin kommer ha växt med fyra procent i slutet av året. Det höga nickelpriset är positivt för Kuba och turisterna är på väg tillbaka till ön – men läget är fortfarande ansträngt.

De hårda sanktionerna och blockaden ligger kvar – oaktat att Joe Biden tagit över som president i USA.

Oljepriset har skjutit i höjden och de ökade livsmedelspriserna kostar mycket för Kuba som måste importera många av sina dagligvaror som matolja, ris, spannmål och kött. Dessutom ser årets sockerskörd ut att kunna bli den sämsta på hundra år. 

Nyligen presenterade ekonomiminster Alejandro Gil ett åtgärdspaket för att diversifiera ekonomin, få in mer hårdvaluta i landet och utveckla den inhemska industrin.

Men för Kuba är inte tillväxt heller ett självändamål. För att citera landets före detta ekonomiminister Jose Luis Rodriguez: ”Tillväxt är en förutsättning för utveckling – men det är inte utveckling”.

Eller som president Miguel Diaz-Canel poängterar i ett tal i samband med de att de nya reformerna offentliggjordes. 

– Vi slåss för en bättre värld där det finns ekonomisk utveckling, men där rikedomen fördelas. En utveckling med social rättvisa.

Den kubanska erfarenheten säger att vägen ur svårigheterna går genom kollektivet. Att samla folket i städerna, bostadsområdena och byarna för att diskutera vägen framåt, och det är ett demokratiarbete som pågår hela tiden – helt utan det amerikanska utrikesdepartementets hjälp.