Ledare: Labour tar elitens parti mot arbetarklassen

Ännu en förlängning. Brexit-följetongen verkar aldrig komma till punkt. Den senaste holmgången i det brittiska parlamentet mynnade dessutom ut i ett beslut om nyval på Toryledaren Boris Johnsons initiativ. Liksom hans företrädare Theresa May försökte i nyvalet 2017, hoppas han nu uppnå stabil majoritet för sitt parti i underhuset. Ett vågspel utan tvekan. Theresa May tappade partiets majoritet i parlamentet 2017.

Även om Labour och Jeremy Corbyn nu blåser upp sig och hotar de superrika med höga skatter om de vinner valet, handlar allt återigen om Brexit. Om Brexit eller en ny folkomröstning. 

Ända sedan majoriteten i Storbritannien röstade för att lämna EU 2016 har etablissemanget jobbat dygnet runt för att sätta käppar i hjulet på processen. ”Detta får inte ske”, var beskedet från dem som ser på arbetare med förakt, och på Brexit som en kollaps för mänskligheten. Eliten bekräftade på nytt allt det som folket röstat emot.

Labour har tagit överhetens ståndpunkt. Det är inte konstigt att arbetarklassen överger partiet hals över huvud och att Boris Johnson och Tories vinner ökat stöd. Boris ger intryck av att vilja få jobbet gjort. 

Folket gjorde uppror genom att utnyttja sin rätt att rösta. Labour kontrade genom att bli finanskapitalets och den urbana medelklassens högljudda språkrör.

Allteftersom medelklassen pressar på för sina intressen är det istället dem som karriäristerna inom Labour är lyhörda för. De är till och med mer liberala än vad man var under Tony Blair.

Labour lever därför särskilt farligt i sina traditionella kärnområden. I de flesta av dessa valdistrikt röstade en majoritet för Brexit.

Brexit var förvisso klassöverskridande och både borgare och småborgare röstade för utträdet. Men arbetarklassen spelade den avgörande rollen för utgången. Faktum är att ju längre ner på inkomstskalan, desto högre andel röstade för Brexit. 

Det bottnar i vanligt folks önskan att återfå en smula förutsägbarhet och känsla av kontroll i sina liv. 

Man röstade för bostäder, jobb och mot nedrustning och avindustrialisering. Äntligen uppstod en möjlighet att kämpa tillbaka mot ett system som till och med har lagar mot återförstatligande av vitala samhällsfunktioner. Och man gjorde det.

Folket gjorde uppror genom att utnyttja sin rätt att rösta. Labour kontrade genom att bli finanskapitalets och den urbana medelklassens högljudda språkrör. Då förlorar de också fotfästet i arbetarklassen.

Om folkomröstningen blir verklighet är sveket mot folket enormt och demokratin den största förloraren.

Nu hotar en ny folkomröstning som stöds av Labour om nyvalet går deras och EU-anhängare som Liberaldemokraternas väg. 

Om folkomröstningen blir verklighet är sveket mot folket enormt och demokratin den största förloraren.

Ändå verkar nästan hela den Europeiska vänstern föredra detta. Allteftersom deras väljar- och medlemsbas förändrats blir alltfler av dem EU-anhängare som dillar om att påverka EU inifrån. 

Tidigare var det självklart att erkänna att EU var anti-
socialistiskt, omöjligt att förändra och en intresseklubb för banker och storföretag. Nu vill man reformera kolossen. Alla som är emot EU är plötsligt misstänkta, nostalgiska figurer som står långt till höger.

I argumentationen för en ny folkomröstning finns en tendens att släta över föraktet för demokratin genom att låtsas förstå. Som om alla reaktioner från arbetarklassen bara var ett rop på hjälp utan eftertanke och medvetenhet. Underförstått säger man: ”Underklassen är dumma i huvet och vi måste uppfostra dem – för deras egen skull.”

Men Brexit var bevis på raka motsatsen. Det var en demokratisk revolt där arbetarklassen insåg sin betydelse och skickade en tydlig signal till överheten: Vi finns kvar. Vi tror fortfarande på våra värderingar och att detta är rätt väg. Det är värt allt skäll och allt förakt att äntligen bli sedda och kunna rubba balansen till vår fördel.

Precis som vid en strejk kan det bli kostsamt, rent av innebära förluster idag. Men chansen att vinna imorgon blir större. Omröstningen blottade motsättningen mellan en kosmopolitisk överhet och en nationellt rotad arbetarklass som är beroende av att samhället fungerar och hur villkoren i landet utvecklas.

Frågor om tullar, den irländska gränsen, eller om EU-lagar som varit positiva för arbetsvillkor, miljö och hälsa är inte oviktiga. Det finns risker att vissa saker försämras. Men det är ändå underordnat frågan om att kunna slå mot eliten och deras öppna gränser-projekt och återskapa respekten för hårt arbetande människor. 

Brexit leder inte framåt i sig. Men det skapar bättre förutsättningar för arbetarpolitik om den brittiska arbetarklassen står upp för sin rätt.