Sverige är världens mest jämställda land, rapporterar FN. Förstaplatsen är naturligtvis hedrande, men den säger dessvärre mer om världen än om Sverige.
Vi vill alls inte vara griniga. Under andra halvan av 1900-talet togs stora jämställdhetskliv i Sverige, framförallt genom utbyggnaden av offentlig sektor. Den processen befriade kvinnor från delar av det tidigare hemarbetet och gav dem samtidigt en växande arbetsmarknad. Obetalt hemarbete omvandlades till lönearbete.
Kvinnors möjlighet till egen försörjning är en första förutsättning för jämställdhet mellan könen, men långtifrån en tillräcklig, vilket Sverige är ett belysande exempel på. För trots att kvinnor i Sverige idag lönearbetar i nästan lika stor utsträckning som män, så har kvinnor i genomsnitt lägre löner, de arbetar i större utsträckning deltid och de hänvisas oftare till osäkra anställningar.
Vad beror detta på? Ett första svar är att den nästan jämställda förvärvsfrekvensen inte motsvaras av ett jämställt arbetsliv och ett jämställt samhälle. När delar av det tidigare hemarbetet församhälleligades, som barn- och äldreomsorg, så behölls ändå den patriarkala arbetsdelningen. Arbetsmarknaden segregerades samtidigt som kvinnor fortsatt tilldelades huvudansvaret för kvarvarande hemarbete.
I botten ligger alltså patriarkala samhällsstrukturer, nedärvda sedan klassamhället barndom, som nedvärderar kvinnors arbete och som tilldelar kvinnor en underordnad ställning i såväl samhälle som familj. Dessa strukturer måste brytas och sopas undan för att samhället skall bli verkligt jämställt.
Det typiska för Sverige är att utbyggnaden av offentlig sektor aldrig bröt med de patriarkala strukturerna, som bara överfördes till arbestlivet. Resultatet syns när utbyggnaden ersätts av nedskärningar. Med dem har lönegapet mellan män och kvinnor permanentats och under de senaste åren till och med vidgats I en sektor som ständigt skall spara finns inga pengar till höjda kvinnolöner, trots allt ojande från det politiska etablissemanget.
Nedskärningarna inom äldreomsorgen har dessutom tvingat tiotusentals kvinnor att gå ner i arbetstid eller att helt sluta lönearbeta för att istället ta hand om åldrande föräldrar eller svärföräldrar. När ett församhälleligat arbete återförs till familjen förvandlas det till oavlönat kvinnoarbete.
Vi vill understryka att detta handlar om strukturer. Det finns män som tar hand om åldriga föräldrar och det finns pappor som delar lika på föräldraförsäkringen. Men det patriarkala mönstret finns där ändå. Det oavlönade hemarbetet är i första hand kvinnors lott.
Klassmönstret finns där också. För när högern erbjuder överklassen skattesubventionerad möjlighet att köpa sig fri från hemarbete, så får arbetarklassen ta hand om både egen och det fina folkets skit, framförallt som kvinnogöra.
Vad göra åt så djupgående strukturer? Ja, det duger inte att förfasa sig över orättvisorna och sedan göra ingenting, som politiker av alla kulörer.
Ta detta med kvinnolönerna. Alla politiker upprörs över lönegapet. Men är lika unisont eniga om att detta inte är politikens bord, att lönerna är en fråga för arbetsmarknadens parter.
Så går det som det går. Med budgetpiskan vinande över offentlig sektor, som styr över kvinnolönerna, så finns det aldrig något över till att minska gapet.
Detta är ett politiskt bedrägeri i den högre skolan. Det är politikerna som styr över offentlig sektor och dess inkomster och även om politiker har för vana att gömma sig bakom tjänstemän, så kan de inte fly undan eget ansvar. Den som påstår att det är viktigt med jämställda löner måste också handla därefter inom sitt ansvarsområde.
Alltså. Förse offentlig sektor med inkomster som möjliggör höjda kvinnolöner. Det handlar om prioritering, där jämställda löner står mot sänkt bolagsskatt, jobbskatteavdrag, skattesubventioner till de rika och alla andra påfund som omfördelar resurser från det offentliga till det privata – och därmed, i det patriarkala system som råder i Sverige, från kvinnor till män.
Märk sedan pengar till höjda löner och ge SKL:s förhandlare direktiv om att strunta i det lönesänkande och lönegapskonserverande ”märket”. Politiken saknar inte möjligheter.
Eller ta detta med livspusslet. Är detta pussel verkligen bara ett bekymmer för överklassen och dess kvinnor? Absolut inte! Men se då till att alla får samma möjlighet att få livspusslet att gå ihop. Genom en generell arbetstidsförkortning till 6 timmar per dag.
Tänk vilka möjligheter en sådan arbetstidsförkortning innebär! Män med mer ledig tid skulle kunna ta och avkrävas större ansvar för hemarbetet och kvinnor skulle kunna ägna sig åt mer än arbete och hem, som åt egna intressen och samhällsengagemang. Visst vore det en jämställdhetsreform som heter duga!
Det vi vill framhålla är att strukturella orättvisor kräver strukturella förändringar. Vilket gäller allt som rör jämställdheten. Ett jämställt föräldraskap kräver att föräldraförsäkringen delas lika och det rättsliga kriteriet för våldtäkt måste ta kvinnans parti genom reglering om bristande samtycke, detta för att bara ta två ytterligare exempel.
Till sist manar vi till uppslutning på kvinnodagen 8 mars, där möjlighet bjuds. För utan kamp, ingen jämställdhet.
Alla tillsammans mot patriarkatet!
