Kampen för Palestina: Marxistiska PFLP har lärt av misstagen

– Det är tuffa tider, men som revolutionärer är vi optimistiska.

Så sammanfattar Khaled Barakat, centralkommittéledamot för PFLP, Folkfronten för Palestinas befrielse, läget i Palestina när vi träffar honom i Göteborg. För Proletären beskriver han situationen i Palestina och läget i den palestinska vänstern.

Khaled Barakat bor i Tyskland men är på resa i Sverige för att träffa vänner till den palestinska befrielsekampen. En sådan vän är Kommunistiska Partiet, och därför passar han på att besöka Marx-Engelshuset i Göteborg. Och det visar sig att PFLP hämtar inspiration även från den svenska vänstern.

– Jag brukar ta ert parti som exempel när vi pratar om föryngringsarbetet i vår organisation. Vi försöker lära av er, men även av andra kommunistpartier i världen.

Sedan PFLP:s bildande 1967 har förutsättningarna för den palestinska vänstern förändrats men ockupationen är fortfarande densamma. Arresteringar, fängelsevistelser och trakasserier hör till vardagen för en palestinsk politisk aktivist.

– Den största utmaningen för oss idag är massarresteringarna, berättar Khaled Barakat när vi ber honom beskriva situationen för politiska aktivister i Palestina.

– Israel använder sig av en lag som härstammar från det brittiska kolonialstyret på 1930-talet. Den här lagen säger att israelisk polis kan anhålla personer de anser vara en säkerhetsrisk i upp till sex månader. Utan rättegång och utan formella anklagelser!

För palestinierna innebär ockupationsmaktens förtryck både dödligt våld, såsom massakern i Gaza den 30 mars, och godtyckliga arresteringar. Men palestinska aktivister fruktar inte bara israeliska soldater och poliser. Khaled Barakat berättar att många aktivister arresteras av palestinska poliser och sätts i palestinska fängelser – på order av Israel.

Är tvåstatslösningen verkligen möjlig? I PFLP har vi alltid sagt att den inte är det. En tvåstatslösning innebär i praktiken apartheid.

Ockupationsmaktens arresteringar drabbar även barn. I december greps 17-åriga Ahed Tamimi som örfilat en israelisk soldat. Till skillnad från de barn och ungdomar som hålls kvar i häkte utan rättegång, ställdes Ahed Tamimi inför militärdomstol där hon nyligen dömdes till 8 månaders fängelse för ”överfall” på soldaten.

– Hon är bara ett av flera barn som drabbats. Ahed Tamimis fall är en symbol för hur barn blir behandlade av Israel, säger Khaled Barakat.

Ockupationen av Palestina har pågått i över 50 år, räknat från sexdagarskriget 1967 då Israel tog kontrollen över Västbanken och Gaza. De senaste åren har Israel försökt konsolidera ockupationen, menar Khaled Barakat.

– Israel vill skynda på den sista fjärdedelen av det sionistiska projektet – att helt kontrollera Palestina och skapa ett Israel där palestinier är andra klassens medborgare. Det här reser frågor bland oss palestinier, men också bland israeler oavsett politisk hemvist. Är tvåstatslösningen verkligen möjlig? I PFLP har vi alltid sagt att den inte är det. En tvåstatslösning innebär i praktiken apartheid.

Frågan om en tvåstatslösning har, menar Khaled Barakat, fört med sig missuppfattningen att palestiniernas, och PFLP:s, kamp i första hand är en kamp för en nationalstat. Han påminner om Lenin, och dennes syn på staten som ett verktyg för en klass.

– Vår kamp handlar inte om en nationalstat i allmänhet. Vem ska den här staten vara till för? För arbetare eller för borgarklassen?

Samtidigt finns det också en konkret verklighet att förhålla sig till, påpekar Khaled Barakat. Projektet att bygga en palestinsk stat vid sidan av den israeliska saboteras dagligen av ockupationsmakten.

– Israel bygger en apartheidmur på Västbanken och Gaza har blivit till världens största utomhusfängelse. Och Trump har erkänt Jerusalem som Israels huvudstad.

Den palestinska motståndsrörelsen har historiskt sett varit samlad i PLO, Palestinska befrielseorganisationen. Khaled Barakat beskriver PLO som motståndets hem, ett hem som bestod av mer än bara ett organisatoriskt ledarskap.

– PLO bestod av fackföreningar, kvinnoorganisationer och studentorganisationer. Allt detta försvann efter att Oslo-avtalet signerades. Motståndets hem är sönderslaget. Och det var ett av villkoren i avtalet.

PLO var en klassöverskridande organisation, där arbetare, studenter, bönder och småföretagare delade makten med den palestinska borgarklassen. Denna front byggde på en överenskommelse om att fattiga och rika palestinier hade ett gemensamt mål, palestinsk självständighet och rätt att återvända till de hem de fördrivits från i det nuvarande Israel.

– Men den palestinska borgarklassen sålde ut allt detta i och med Oslo-avtalet. De började prata om 1967 års gränser och den så kallade fredsprocessen, trots att 45 procent av Västbanken stulits av Israel!

Oslo-avtalet slöts 1993 och innebar att PLO skulle lägga ner det väpnade motståndet och att en palestinsk myndighet skulle upprättas, för att en tvåstatslösning skulle bli möjlig. Klassmotstättningarna gick inte att dölja. Den palestinska borgarklassen trodde att den skulle få möjlighet att bedriva sina affärer i fred – i en palestinsk stat vid sidan av den israeliska.

PLO gick från att vara en paraplyorganisation för det palestinska motståndet till att bli en del av den palestinska myndigheten. Massorganisationerna som ingått i PLO rasade samman och tomrummet fylldes av tusentals västerländska biståndsorganisationer och så kallade NGO:s.

Stöd till krig leder till mer krig. Sluta ge stöd till reaktionära grupper eller reaktionära regeringar som Saudiarabien och Israel.

Att de nya organisationerna finansierades av USA och Europa fick allvarliga effekter, menar Khaled Barakat. De gamla massorganisationerna inom PLO var aldrig beroende av bistånd eller hjälp utifrån.

– Klassfrågan försvann. De nya fackföreningarna blev marionetter åt de nya palestinska myndigheterna. Och alla de här organisationerna är beroende av bistånd från USA eller Europa! De verkliga beslutsfattarna blev plötsligt Europa och USA – och därmed också Israel.

Att makten över de finansiella resurserna flyttats ut ur Palestina fick långtående, och ibland även för västmakterna oväntade, effekter. Khaled Barakat ger ett konkret exempel.

– Palestinska myndigheten försökte stoppa Hamas inflytande i Gaza genom att strypa finansieringen av skolorna, så att lärarna inte fick någon lön. Vad hände då? Jo, Hamas tvingades själva anställa och betala lärare – och pengarna kom från länder som Turkiet och Qatar eller organisationer som Muslimska brödraskapet. Hamas växte sig ännu starkare och Qatars och Turkiets inflytande växte.

Nu, menar Khaled Barakat, står PFLP inför uppgiften att återuppbygga PLO. Och de har försökt dra lärdomar av historien och misstag som begåtts.

– Idag säger vi att det var fel av PFLP att delta i de nationella palestinska valen. Dessa val har skett helt på borgarklassens och det ”internationella samfundets” villkor.

Khaled Barakat berättar att det pågår ett arbete för att föryngra ledarskapet och kadern i PFLP, och förnya sig vad gäller metoder och propaganda.

– Vi försöker prioritera ungdomar och kvinnor. Inte bara i ord, utan i praktiken. Kvinnor måste in i ledningen, inte bara i kvinnoorganisationer, fortsätter han och beskriver en centralkommitté som domineras av äldre män. Även vår väpnade front behöver förnyelse, liksom studierna och mediearbetet.

PFLP bildades 1967 som en front för det sekulära, socialistiska, motståndet i Palestina. Länge var PFLP näst största parti inom PLO efter den mer socialdemokratiskt inriktade Fatah-rörelsen. Men efter Sovjetunionens fall vann religiösa krafter inflytande på vänsterns bekostnad, inte sällan påhejade av USA och Israel som såg positivt på att vänstern splittrades och försvagades när nya motståndsgrupper växte fram.

– Jag var mer orolig tidigare. Men många börjar förstå att religion kan användas som ett reaktionärt verktyg.

Samtidigt påpekar Khaled Barakat att det inte går att dra alla islamistiska rörelser över en kam. Alla är inte sekterister eller terrorister.

– I västerländsk media vill man gärna lägga al-Qaida, Hamas och Hizbollah i samma korg. Men man måste studera dessa organisationer och se skillnaderna mellan dem.

Han lyfter fram shiamuslimska Hizbollah i Libanon som ett exempel på en icke-sekteristisk och icke-fundamentalistisk islamistisk organisation som har en positiv roll och som inte har samma syn på demokrati, kvinnors roll och minoriteter som andra mer reaktionära islamistiska rörelser.

– Visst, de är en shiamuslimsk organisation men de är samtidigt kärnan i det libanesiska motståndet mot Israel.

Den så kallade arabiska våren, kriget i Syrien och framväxten av IS har gett viktiga lärdomar, menar Khaled Barakat. Människor har själva upplevt hur det är att leva under al-Qaida eller Islamiska statens förtryck. Många har också sett USA:s och Saudiarabiens roll i till exempel Syrien.

– Det viktigaste man måste förstå är att konflikten är om Syrien, inte i Syrien. Det handlar inte om ett krig för demokrati och frihet, det handlar om regionala makter som vill ha resurser. Allt fler i Mellanöstern förstår det.

PFLP:s grundläggande hållning i Syrienkonflikten är att Syriens folk har rätt till självbestämmande, rätt att protestera mot korruption och mot regimens övergrepp, samt rätt till fria val.

– Men vi motstätter oss alla internationella interventioner och sekteristiskt våld. Vår uppfattning var från början varken populär hos regimen eller oppositionen. Men idag delar både regimen och den nationella, antiimperialistiska, oppositionen uppfattningen att det behövs dialog och pluralism i Syrien.

Khaled Barakat påminner om västmakternas skuld i den syriska tragedin.

– Konflikten måste bli en läxa för Europa och även för Sverige. Stöd till krig, leder till mer krig och flyktingar. Sluta ge stöd till reaktionära grupper eller reaktionära regeringar som Saudiarabien och Israel.

Trots den blodiga konflikten i Syrien, och trots det svåra läget i Palestina, är Khaled Barakat optimist. Förutsättningarna för en sekulär, socialistisk och verkligt revolutionär organisation är kanske inte så dåliga trots allt.

– En stor demonstration är ingen revolution. Det är just bara en stor demonstration. Utan ett ledarskap kan det inte bli en verklig revolution. Och människor har lärt sig detta.