Titanic 110 år: När det osänkbara skeppet sjönk
Det började, som Mikael Wiehe skrev i sin kända sång, ”som en skakning på nedre däck…”. Och det slutade med att Titanic bröts itu och gick till botten i den kalla Nordatlanten. Det var tidigt på morgonen den 15 april 1912, för 110 år sedan, när Titanics förlisning blev den största fartygskatastrofen i fredstid. Proletärens Janne Bengtsson berättar historien om RMS Titanic och dess tragiska öde.
Titanics undergång och vilka som dog i katastrofen kan cyniskt nog berättas i siffror: av de 709 passagerare i tredje klass som reste med Titanic omkom 537 – män, kvinnor och barn. Fartyget hade livbåtar för 1.178 personer, men ingen av livbåtarna fanns i det område ombord som var tredjeklasspassagerarnas.
Enligt sajten titanicfacts.net hade RMS Titanic 2 .222 passagerare och besättningsmän och -kvinnor ombord och officiellt omkom 1.517 människor. 829 passagerare följde med Titanic ner i djupet, liksom 688 ur besättningen.
En biljett på Titanic, från Southampton i England till New York, kostade motsvarande 6.000 kronor i dagens penningvärde. Passagerarna i tredje klass var i huvudsak människor som sålt allt för att komma bort från fattigdom och förtryck i sina hemländer för en ny framtid i Amerika, eller som redan gjort resan en gång och nu återvänt för att hälsa på i det gamla landet. Passagerarna på nedre däck kom från Sverige, Finland, Belgien, Irland och många andra länder.
Bland de svenskar som aldrig kom fram till New York fanns den 20-årige smedslärlingen Paul Edvin Andreasson från småländska Hallaryd samt hans arbetskamrat Albert Augustsson, 33. Ytterligare en smed från Hallaryd var med ombord: Nils Johansson, 31, hade emigrerat till USA redan 1904. Nu hade han återvänt till Sverige för att ta med sig fästmön Olga Lundin, 33, hem till Chicago. Nils dog på Titanic, men Olga överlevde. Hon avled i Osby i Skåne 1973.
Den 26-årige snickaren Johan Andersson dog också i förlisningen liksom 27-årige sågverksarbetaren Jan Bengtsson (!) från Fagered i Halland.
För att nu nämna några. Titanics passagerarlistor visar ett 85-tal dödsoffer med svenskklingande namn.
I sitt vittnesmål om katastrofen berättade Olga Lundin att Nils Johansson försökte följa henne ner i en livbåt men att han hindrades av ett befäl ombord. När Nils insåg att han skulle dö ombord på Titanic, omfamnade han sin fästmö och sade ”Olga, du måste gå nu och jag kommer att förbli här för att dö. Kom ihåg att berätta om mig för [oläsligt] i vårt gamla hem och för våra vänner”.
Bland dem som överlevde fanns också 36-årige järnvägsarbetaren Karl Jonsson från Malmö. Han hämtade sig dock aldrig från det han bevittnade ombord på Titanic: svårt nervsjuk dog Karl Jonsson hemma i Eugene i Oregon, strax efter sin 70-årsdag i maj 1956.
I vittnesmålen från de som överlevde katastrofen berättas om en mycket strikt klassåtskillnad ombord på Titanic. Passagerarna i tredje klass hölls separerade från det fina folket i första klass med järngrindar. När Titanic gick under efter kollisionen med ett isberg den där natten den 14 april, var de grindarna låsta.
Rederiet White Star Line motiverade formellt de låsta gallergrindarna med att man följde immigrationslagarna från 1912: grindarna skulle fysiskt separera tredje klass från de andra biljettklasserna för att hindra smittspridning ombord. I verkligheten var det naturligtvis för att de mindre bemedlade från tredje klass inte skulle störa den tjusiga kryssningen för dem som betalat mer.
Utredningen visade att vissa befäl hade nycklar till grindarna, men att de inte hade tid att låsa upp dem. När Titanic fylldes med vatten efter kollisionen med isberget, hade de flesta passagerare i tredje klass ingen aning om vad som hände. De var fångade på nedre däck, förtvivlade och övergivna.
Titanic kostade människoliv redan när hon byggdes.
Under alla år efter Titanics undergång, har debatten rasat hård om huruvida grindarna mellan de olika däcken och passagerarklasserna verkligen var låsta. Den brittiska haverikommissionen gjorde sig inte ens besvär att tala med några tredjeklasspassagerare och den rapport den kommissionen släppte kom fram till att grindarna inte var låsta.
Men många passagerare hävdar motsatsen.
En av dem var hembiträdet Elin Hakkarainen, 34, från Quincy i delstaten Massachusetts där hon bott sedan 1907. Elin, född Dolk, hade återvänt till Finland för att i hemlandet gifta sig med stålverksarbetaren Pekka Hakkarainen, 36, som tidigare emigrerat till Pennsylvania. Nu var det nygifta paret på väg tillbaka, hem till USA. När fartyget stoppade, gick Pekka för att se vad som hänt.
Elin återsåg honom aldrig.
I en intervju med tidningen Yankee Magazine 1987 berättade Elin Hakkarainen sin historia.
– Strax efter att vi återvänt till vår hytt och Pekka sträckte sig för att släcka ljuset, hörde vi ett skrapande ljud och kände hur skeppet riste. Några ögonblick senare slutade dunkandet från motorerna. Pekka hoppade upp ur sängen, kastade på sig kläderna och sade ”jag ska se efter vad som har hänt”. Jag tänkte inte för mycket på det och slumrade till. Men efter någon timme väcktes jag av sorlet från andra passagerare i korridoren. Pekka var fortfarande borta, och när jag försökte kliva upp ur sängen lutade kabinen starkt.
– Det knackade hårt och snabbt på dörren, och en av mina vänner från Finland rusade in och sa att fartyget hade slagit i något och höll på att sjunka. ”Var är Pekka?”, frågade hon. Jag svarade att han gått för att se varför fartyget hade stannat och att jag inte visste var han var nu. Min vän frågade: ”Hur kom han ut ur korridoren? Alla dörrar är ju låsta!” Jag var förvirrad och visste inte vad jag skulle göra. Efter några ögonblick tog jag min handväska och flytväst och sprang ut i korridoren. Men dörren var låst! Alla dörrar var låsta.
Till slut fick Elin och en liten grupp finska tredjeklasspassagerare hjälp av en sjöman att hitta en för dem okänd väg upp mot livbåtarna. Det var sent under Titanics förlisning – fartygets akter låg redan under vatten. Det hade gått mer än två timmar från krocken med isberget innan Elin och de andra från nedre däck fick en plats i en livbåt. Efter en dödskamp på två timmar och 40 minuter slöt sig Atlantens kalla vågor om Titanic.
Elin Hakkarainen och hennes vänner räddades av sjömännen ombord på Carpathia.
– Jag minns att jag stod vid räcket i timmar, tittade ut mot det öppna havet och hoppades att jag skulle upptäcka bara en livbåt till.
Det var inte bara tredjeklasspassagerare som dog på Titanic. Kaptenen John Edward Smith gick som den maritima traditionen bjuder under med sitt fartyg. Ingen vet bara hur och var. Hans kropp återfanns aldrig. Smith anklagades senare för att ha beordrat toppfarten 22 knop (knappt 41 kilometer i timmen) för att slå systerfartyget Olympics tid över Atlanten. Smith beskylldes också för att ha ignorerat varningarna om isberg framöver.
Officerskåren ombord klarade sig dock hyfsat, fyra av åtta av de högsta befälen på fartyget överlevde. Av de övriga 60 i någon form av befälsställning överlevde 41.
Bland arbetarna ombord, maskinister, eldare och smörjare, var dödligheten betydligt högre: av 321 överlevde bara 72. Många fångades i maskinrummen som snabbt fylldes av vatten. Det fanns 424 städare, servicepersonal och bärare ombord: 93 överlevde. Kökspersonalen, kockar och serveringspersonal, mönstrade 66 personer. Tre överlevde.
Postpersonalen – RMS står för Royal Mail Service – uppgick till fem personer. Det fanns en ”fixarstyrka” med nio arbetare för akutjobb ombord samt en orkester med åtta medlemmar. Av dessa 22 personer överlevde ingen.
När fartyget sjönk ska den åttahövdade orkestern ha spelat psalmen Nearer, My God, to Thee (Närmare, Gud, till dig), men det är troligtvis en skröna. En besättningsman berättade att orkestern i själva verket spelade den populära valsen Songe d’Automne (Höstsång) av Archibald Joyce.
Titanic kostade människoliv redan när hon byggdes på skeppsvarvet Harland & Wolff i Belfast.
År 1907 möttes Bruce Ismay, vd för rederiet White Star Line, och den kanadensiska affärsmannen och varvsägaren William James Pirrie för att planera bygget av tre superfartyg som skulle slå världen med häpnad och slå ut konkurrenten, brittiska Cunard Line som redan hade två fartyg i Atlanttrafik, RMS Mauretania och RMS Lusitania med en toppfart på 26 knop.
Ismays och Pirries fartyg Olympic, Britannic och Titanic skulle ha en toppfart på 22 knop men istället satsa på överdådig inredning och lyx för dem som hade råd att betala.
Titanic, 52 300 ton, 269 meter från för till akter och 28 meter från styrbord till babord, skulle bli världens modernaste fartyg – och osänkbart.
I mars 1909 började fartyget byggas. Ett hårt och farligt arbete. 15.000 män arbetade på varvet i Belfast och bygget av Titanic kostade minst åtta liv och uppemot 250 skadade arbetare. En hamnarbetare blev också allvarligt skadad under sjösättningen och avled senare.
Resten av historien är välkänd, om- och beskriven, filmad och analyserad många gånger om. Den 10 april stävade Titanic ut från hamnen i Southampton med kurs mot New York. Resan skulle enligt planerna ta fem dagar och 18 timmar.
Klockan 23.40 på natten den 14 april stötte Titanic mot ett isberg. Klockan 02.20 den 15 april sjönk hon.
Titanic vilar idag på 3.840 meters djup i Nordatlanten, ungefär 65 mil utanför Newfoundland i Kanada.
TUR I OTUREN
Fyra besättningsmän på Titanic överlevde tack vare ett rejält fylleslag kvällen före avgången från Southampton. Åtminstone enligt en av de många versionerna av historien.
Bröderna Alfred, 25, Bertram, 26 och Thomas Slade, 27, skulle arbeta som eldare ombord på Titanic. Kvällen före avfärd hade de firat Alfreds födelsedag på puben Grapes tillsammans med smörjaren Alfred Penney, 25.
De fyra vaknade för sent, fick springa mot hamnområdet och Titanic, men stoppades av ett långsamt godståg. När de kom fram kunde de konstatera att Titanic precis hade lämnat hamnen. Och senare att ingen yrkesgrupp i besättningen hade högre dödssiffror än eldare och smörjare.