Ledare: Nordiska mästerskapen i krigshets

Söndagens Agenda special i SVT var en mycket osmaklig uppvisning i krigshets. De fyra nordiska public servicebolagen, SVT, NRK, YLE och DR, hade gått samman för ett specialprogram om säkerhetsläget i Norden och hur kriget i Ukraina påverkar oss.

Programmet blev en morbid tillställning som närmast kan beskrivas som ett mästerskap i krigshets. Representanter för de fyra länderna, anförda av olika ministrar, tävlade i att slå på krigstrumman, utlova mest stöd till Ukraina samt att framställa tillvaron som att vi redan befinner oss i krig och att det endast finns en väg fram. Den som vågade yppa något annat och ta ord som fred och nedrustning i sin mun skulle förlöjligas och hånas.

En representant för det finska utrikespolitiska institutet basunerade ut att Norden ”absolut på riktigt” är under hot idag och att frågan inte är om utan när nordiska medborgare kommer dö. Därför ville han inte ha avspänning utan vapen.

Programledarna var inte sena att stämma in i krigshetsarkören. Vi ger ryssarna mer och mer makt, och svarar inte på deras agerande, var den återkommande tesen från den danske programledaren.

Kerstin Bergå, ordförande i Svenska Freds, var en av sex i podiet i början av programmet. När hon hade fräckheten att påstå att det svenska och finska Nato-medlemskapet var en historisk felprioritering, och att Natomedlemskapet inte gjort oss säkrare, kastade de fem manliga gamarna sig över henne.

Kriget i Ukraina var helt oprovocerat, hävdade den svenske försvarsministern Pål Jonson och fick medhåll av de andra; som om världen kom till den 24 februari 2022. Men världen skapades varken då eller den 7 oktober förra året, som Israelvännerna tror och hävdar. Till både den militära attacken på Israel för snart ett år sedan och till kriget i Ukraina finns en förhistoria som måste beaktas och synliggöras om man vill vara det minsta ärlig och kunna förstå utvecklingen.

Det ryska anfallet på Ukraina är en följd av år av provokationer från västländerna, med brutna löften om att Nato inte skulle utvidgas österut och brutna ingångna avtal om konflikten i Donbassregionen.

Anfallet på Ukraina är i strid med folkrätten och kan inte försvaras. Men det går heller inte att försvara alla de provokationer som västmakterna under lång tid utfört och sanktionerat i Östeuropa i allmänhet och i Ukraina i synnerhet.

När den folkvalda presidenten Viktor Janukovytj drevs bort i en kupp 2014 och ersattes av bland annat nazistanstrukna högerkrafter var det inga västländer som protesterade. Under åtta år bedrevs ett lågintensivt krig från regimen i Kiev mot den egna befolkningen i Donbassregionen med närmare 14.000 döda. Detta blundade västländerna för.

På en direkt fråga i tv-studion ville ingen av de fyra ländernas regeringsföreträdare skriva under FN:s konvention om kärnvapenförbud. Tvärtom ska USA:s kärnvapenparaply både skydda Norden och skrämma ryssarna, menade panelen.

Annat lät det 2003 när Nordkorea meddelade att de skulle lämna icke-spridningsavtalet om kärnvapen. Västledarna skrek i högan sky hur hemskt och farligt det var och anklagade landet för krigshets. Men det var då och maktfullkomliga ledare har alltid gjort skillnad på länder och folk.

I studion var nu tongångarna att det danska och norska förbudet mot att USA ska få placera kärnvapen på deras mark borde tas bort, och att det skulle vara bra om det är ovisst om USA vill placera kärnvapen i de nordiska länderna eller ej. Snacka om att vilja föra medborgarna bakom ljuset och utsätta sin befolkning för fara. ”Ovissheten är en dygd”, slog Finlands nordiska samordningsminister Anders Adlercreutz fast. 

Är det så vi ska forma vår framtid? Är det så den svenska och nordiska säkerhetspolitiken ska byggas, på osäkerhet?

”Nordens säkerhet står och faller med Natomedlemskapet”, mässade den danske utrikesministern Lars Løkke Rasmussen. I programmet var det ingen hejd på lovorden och hyllningarna till USA, det land som startat flest krig efter andra världskriget. Men samtidigt var budskapet samtidigt att de europeiska länderna och framförallt de nordiska länderna skulle ta ett större ansvar och inte låta USA stå för en så stor del av notan. Mer pengar till krig och upprustning således. Vapenindustrin och Wallenbergarna lär jubla.

Direkt pervers blev diskussionen om vilket nordiskt land som gav mest och minst stöd till Ukraina. Den danska debattören Anna Libak försatte inte en chans att kräva mer och mer resurser till kriget mot Ryssland, och i sändningen läxa upp den norska regeringen för att de skänker för lite pengar och ger för lite militärt stöd till Ukraina.

En av få sunda röster i programmet var docenten Frida Stranne; mer vapen, tyngre vapen och nya offensiver har skapat en motsatt effekt. Vidare lyfte hon att ska Ukraina vinna över Ryssland måste Sverige och andra Natoländer vara beredda att sätta in Natotrupper och direkt ge sig in i kriget.

I detta har hon helt rätt. Mer vapen och mer upprustning kommer bara eskalera och förlänga kriget, i potten ligger ett utvidgat krig som sprider sig till fler länder.

På en punkt gav Agenda special ett besked i positiv riktning; att det nu går att tala om en förhandlingslösning av kriget i Ukraina. Detta har länge varit en förbjuden åsikt, men när nu politiker i både USA och Tyskland börjat tala om en förhandlingslösning marscherar de nordiska politikerna med. Vi kan konstatera att Løkke Rassmussen nu håller med det denna ledarsida skrev i samband med ettårsdagen av Ukrainakriget, att alla krig slutar vid förhandlingsbordet.

Men i det stora hela var söndagens Agenda special ett stort mörker, där de nordiska ländernas public servicebolagen agerade på ett skamlig och farligt sätt. Vi som vill se fred, solidaritet och nedrustning har en stor uppgift framför oss. Tillsammans måste vi bekämpa krigshetsen och säga Ja till fred, Nej till krig!