Kommentar: Public service i Vita husets tjänst

Natopropagandan har länge varit så intensiv i Sverige att den blivit till oemotsagd sanning i de etablerade medierna och i stora delar av det allmänna medvetandet. Låt oss ta förra torsdagens Aktuelltsändning som exempel på den totala avsaknaden av ifrågasättande av den rådande verklighetsbeskrivningen.

Förra veckan höll som bekant OSSE ministermöte i Stockholm. OSSE var en gång i tiden en neutral organisation som skulle främja samtal mellan USA och Sovjetunionen under kalla kriget, men har alltmer politiserats efter Sovjetunionens upplösning och bland annat antagit en resolution som jämställer nazism med ”stalinism”.

Sveriges utrikesminister Ann Linde var värd för utrikesministrar och andra representanter från de 57 OSSE-länderna. Däribland USA:s Tony Blinken och Rysslands Sergej Lavrov, som också hade ett eget bilateralt möte.

Föga förvånande kom inte de båda toppdiplomaterna överens, då de har diametralt motsatta utgångspositioner. Den ryska ser ett hotande Nato stadigt flytta fram sina positioner mot Rysslands gränser, medan USA påstår att Ryssland är på väg att invadera Ukraina.

Det hjälper inte hur mycket Moskva än förnekar detta, själva grundpremissen i rapporteringen om Ukraina är att Ryssland har som någon sorts inneboende egenskap att försöka svälja sina grannländer. Och det spelar ingen roll att det inte är Ryssland utan USA som invaderat eller med andra medel förstört land efter land som stått i vägen för den amerikanska världsordningen, med USA som dominerande supermakt efter Sovjetunionens sammanbrott.

I Aktuelltstudion hade programledaren Katia Elliott sällskap av ”experterna” Jan Hallenberg och Martin Kragh, båda från Utrikespolitiska institutet. De har säkert detaljkunskap, men utgår från samma underförstådda grundpremiss. Ändå verkade Hallenberg nästan förbluffad när han, efter att ha sagt att Nato inte kommer att svara med militärt våld om Ryssland skulle angripa Ukraina, fick den raka frågan av Elliott:

– Om det nu inte finns någonting som håller dem tillbaka, de vet att det inte blir krig mot USA, vad håller dem tillbaka, varför gör de inte det?

Så självklart är det i propagandan att Ryssland skulle invadera alla andra länder om inte stora, starka Nato fanns att hålla Moskva på mattan. Hallengren mumlade något om att Ryssland trots allt inte vill utsättas för ännu fler sanktioner från USA – men nämnde naturligtvis inte att det huvudsakliga skälet till Rysslands oro för Ukraina, förutom Natos utvidgning, är de hundratusentals rysktalande i östra Ukraina som motsatt sig den USA-stödda kuppen 2014, som har ryska pass och som är utsatta för en allt intensivare krigföring från den ukrainska krigsmakten, med stöd av paramilitära högerextrema styrkor som Azovbataljonen.

Ovanstående var ändå inte det mest avslöjande replikskiftet om hur indoktrinerade samtliga inblandade i SVT:s studio är. På frågan om varför USA bryr sig så mycket om Ukraina svarade Hallenberg att: 

– USA är fortfarande en transatlantisk stat och USA är medlem och ledande i Nato. USA står för principen att varje land i Europa har rätt att välja sin egen säkerhet, och här har vi ett land som Nato två gånger har uttalat i princip bör bli medlem i Nato.

Läs den sista meningen igen. Länder har alltså rätt att välja sin säkerhetspolitik, men det är Nato som har uttalat att Ukraina ska bli medlem. 

Ukrainas president Zelenskyj har också närmat Ukraina till Nato, precis som Sveriges regering och framför allt försvarsminister Peter Hultqvist har gjort med Sverige. Den eviga tjatet om ett aggressivt och hotande Ryssland är också till för att motivera den svenska upprustningen och inordningen under Nato. Och för bara några veckor sedan öppnade Hultqvist för att det förment neutrala och alliansfria Sverige ska bistå Ukrainas krigförande militär.

– Vi ser det som en väldigt viktig del att markera EU:s ambitioner att bidra till säkerheten och suveräniteten för Ukraina, sa Hultqvist till Sveriges Radio då. 

Ett häpnadsväckande uttalande som kommer efter att Sverige redan deltagit i en militärparad i Kiev i somras tillsammans med Ukraina, USA och en rad andra Natoländer.

Allt detta hänger ihop. USA:s intressen i Östeuropa, Natos inringning av Ryssland, Sveriges fjäskande för Nato och hur man pratar om frågan i Aktuellt och andra program i public service – där man till skillnad från i inrikespolitiken aldrig behöver säga att: ”nu är ju inte Ryssland här och kan bemöta detta”, som det görs med de mest självklara påståenden annars. 

Eller så gör redaktionen som på söndagens Agenda, där man låtsas skildra de båda sidorna genom att ta in en röst från Ryssland – men från en skarp kritiker av Vladimir Putins regering, militäranalytikern Pavel Felgenhauer, som stod Boris Jeltsins regering nära på 1990-talet.

Därför var det självklart också Blinken och inte Lavrov som servilt intervjuades av Nike Nylander i samma Agenda, utan att en enda kritisk fråga ställdes. Nylander framstod snarast som starstruck och strålade i stjärnglansen från Blinken, som kom undan med de fräckaste fraser om hur USA värnar Ukrainas självständighet och territoriella integritet.

Det här är chefen för USA:s utrikesdepartement, samma USA som gått i spetsen för att splittra och slå sönder länder som Irak och Libyen. (Blinken stödde båda invasionerna, liksom han var en av arkitekterna bakom USA:s beväpning av ”rebeller” i Syrien när Obama var president.) Och som entusiastiskt stödde kuppen i Ukraina 2014, där det finns inspelat ett läckt samtal mellan USA:s dåvarande vice utrikesminister Victoria Nuland och USA:s ambassadör Geoffrey Pyatt som visar exakt hur involverade USA var i att tillsätta den nya regeringen efter kuppen.

Då var Blinken biträdande nationell säkerhetsrådgivare. Med Blinken som utrikesminister har USA fortsatt splittrings- och regimskiftestaktiken i Syrien, där USA bland annat krigat mot IS tillsammans med den militära delen av det kurdiska partiet PYD, som leder det kurdiska självstyret i nordöstra Syrien.

Ett självstyre som det svenska socialdemokratiska partiet öppet stödjer, trots att det formellt är en del av Syrien, men där det tydligen inte är lika viktigt att respektera suveräna staters territoriella integritet. Inför förra veckans statsministeromröstning gjorde S en deal med den politiska vilden Amineh Kakabaveh, som släppte fram Magdalena Andersson mot att Socialdemokraterna ”fördjupar sitt samarbete” med PYD.

I torsdagens Aktuellt intervjuades också Ann Linde om Ryssland och Ukraina. Utan att behöva svara på frågor om hur det rimmar med Socialdemokraternas och regeringens Syrienpolitik pratade Linde likt Blinken om hur Ukrainas territoriella integritet måste respekteras, och – som alltid – om Krim.

Det blev i det närmaste komiskt när Linde så tydligt var tvungen att avgränsa tidsperioden för att attackera Ryssland för att bryta mot folkrätten, när hon pratade om ”det största brottet mot den europeiska säkerhetsordningen”.

– Det har inte varit någon annektering av något land från Natos sida de senaste sju åren, som det varit från Rysslands sida mot Krim.

Det är riktigt att annekteringen av Krim strider mot folkrätten såsom den formuleras i FN-stadgan, men hyckleriet är monumentalt när USA, Nato, EU och Sverige ständigt tar upp Krim. När man inte hade några problem med att erkänna Kosovos avskiljande från Serbien 2008. Eller med det ännu mer förödande Natokriget mot Libyen 2011, som Sverige skickade Jasplan till och som gjort Afrikas tidigare säkraste land till ett laglöst kaos med två rivaliserande regeringar.

Det nämns heller aldrig i sammanhanget att Krim historiskt hört till Ryssland fram till att Nikita Chrusjtjov gav halvön till Ukraina 1954 (när både Ryssland och Ukraina ingick i Sovjetunionen), och framför allt att Ryssland har sin viktiga flottbas i Sevastopol på Krim, där befolkningen vill tillhöra Ryssland. Rysslands agerande 2014 var till skillnad från USA:s och Natos härjningar ett defensivt drag.

Det är Ryssland som hotas av Nato, inte tvärtom. Det är den så kallade försvarsalliansen Nato som utvidgats med 14 länder sedan Sovjetunionens och Warszawapaktens upplösning, och det är Nato som utvecklats till en ren krigsallians för USA:s ekonomiska och politiska intressen i världen – istället för att avvecklas när fiendelägret inte längre fanns. 

Men räkna inte med att få höra det på nyheterna som annat än exempel på ”rysk propaganda”. Medan den USA-hyllande propagandamaskinen tuggar på i det så ”objektiva” public service.