Ledare: Folkomröstningar utan demokratisk legitimitet

Har freden en chans i Ukraina? Ja, förhoppningsvis. Men efter den senaste veckans händelser ser det onekligen mörkt ut. Kriget trappas upp och retoriken från båda sidor blir alltmer oförsonlig.

Det gör situationen ytterst allvarlig, då kriget i Ukraina så tydligt utgör ett ombudskrig. Med USA och Nato som en drivande och aktivt deltagande part. 

I Ryssland har president Vladimir Putin beordrat partiell mobilisering av 300.000 reservister, till de inhemska krigsaktivisternas applåder. Samtidigt har det utlysts folkomröstningar i de så kallade folkrepublikerna i Donbass och i de av Ryssland ockuperade regionerna Cherson och Zaprorizjzja i sydöstra Ukraina. I uppenbart syfte att införliva dessa territorier i Ryska federationen.

Dessa folkomröstningar saknar demokratisk legitimitet. Folkviljan kan inte rättvist manifesteras under pågående krig och ockupation, inte i städer som ligger i ruiner och inte med stora delar av befolkningen på flykt.

Detta vet Putin, så folkomröstningarna, som givetvis inte erkänns av vare sig regimen i Kiev eller av ombudskrigarna i Washington och Bryssel, är ett tunt smink över en ohöljd annektionspolitik. Donbass, Cherson och Zaprorizjzja ska införlivas med Ryska federationen på det att fortsatta ukrainska attacker mot dessa regioner blir attacker mot själva Ryssland. 

Därmed avslutas det som Putin hittills kallat en ”militärteknisk specialoperation” och istället träder öppet krig mellan Ryssland och Ukraina, och bakom Ukraina med USA och Nato. Därav den partiella mobiliseringen, som utgör bekräftelsen på att Ryssland nu befinner sig i eller står inför ett krig som Kreml betraktar som existentiellt.   

Med detta sagt ska genast slås fast att befolkningarna i Donbass, och i andra av Ukrainas etniskt ryska eller ryskspråkiga regioner, har rätt att uttala sig om sina regioners framtida status, detta i enlighet med FN-stadgans statuter om alla folks rätt till självbestämmande.

Men folkomröstningar om denna status måste ingå som delar av ett stilleståndsavtal och de övervakas lämpligen av en oberoende FN-kommission, utan deltagande från de i kriget indragna parterna, vilket diskvalificerar deltagare från såväl Ryssland som från västvärlden.  

Frågan behöver sedan inte entydigt gälla statlig tillhörighet, utan också olika grader av autonomi inom en ukrainsk statsbildning, såsom Krims status reglerades innan införlivandet med Ryska federationen i maj 2014 och såsom Donbass-republikernas status reglerades i Minsk 2-avtalet från 2015, också detta i enlighet med FN-stadgans statuter gällande staters rätt till territoriell integritet.  

Detta bör understrykas. Fram till den 22 februari 2022 erkände Ryssland folkrepublikerna Donetsk och Luhansk som autonoma republiker inom Ukraina.

Det var först sedan regimen i Kiev officiellt förkastat Minsk 2 och därutöver annonserat en upptrappning av kriget mot Donetsk och Luhansk, som pågått sedan den ukrainska statskuppen 2014, som Ryssland erkände folkrepublikerna som självständiga stater. Två dagar senare inleddes den så kallade militärtekniska specialoperationen.

Nu är som sagt situationen mycket allvarlig. Det beror inte bara på den ryska mobiliseringen, utan också på att USA och Nato och övriga västvärlden, däribland Sverige, pumpar in allt tyngre vapen och alltfler ”rådgivare” i sitt ombudskrig i Ukraina. 

Från rysk sida har förre presidenten Dimitrij Medvedev tydligt klargjort att angrepp mot ryskt territorium, som i slutet av den här veckan kan inbegripa Donbass, Cherson och Zaprorizjzja, kommer att ”rättfärdiga självförsvarets alla maktmedel” – vilket propagandamaskinerna i väst upprört tolkar som ett kärnvapenhot. Men utan att berätta att första slag-användande av kärnvapen sedan årtionden ingår i såväl USA:s som Natos kärnvapendoktriner.

Man ska inte vara alarmistisk. Men det är ingen överdrift att säga att risken för ett nytt kärnvapenkrig aldrig varit större än idag, inte ens under Kuba-krisen 1962, då USA och dåvarande Sovjetunionen talade med varandra och också slöt en överenskommelse om ett ömsesidigt tillbakadragande av kärnvapen, från Turkiet respektive Kuba.

Idag pågår inga samtal, detta sedan USA och Storbritannien saboterade fredssamtalen i Istanbul i mars, där ett avtal låg inom räckhåll. Det gör kärnvapenhotet mer akut. 

Kommunistiska Partiet har från första stund fördömt den ryska inmarschen i Ukraina. Ryssland bär ensamt ansvar för den olycksaliga invasionen.

Men ansvaret för den konflikt som nu håller på att gå överstyr bärs också och framförallt av USA och Nato, som målmedvetet flyttat fram sina positioner till Rysslands västra gränser, som kategoriskt tillbakavisat Rysslands krav på säkerhetsgarantier och vars uttalade strategi är att försvaga och helst splittra Ryssland.

En sådan strategi gentemot världens näst största kärnvapenmakt är att spela hasard med mänsklighetens framtid.

Har freden en chans, frågade vi inledningsvis? Ja, freden har en chans.

Men då måste en världsomspännande fredsopinion kräva att alla inblandade parter stoppar kriget och att de efter ett vapenstillestånd inleder fredsförhandlingar i respekt för varandras legitima intressen och i respekt för folkviljan i Ukraina och i Ukrainas regioner.

I de legitima intressena ingår inte ensidiga annektioner och inte en ytterligare framflyttning av Natos positioner.     

För Sverige del gäller det att säga nej till Nato; i kärnvapenkrigets mörka skugga utgör ett Nato-medlemskap ett överhängande hot mot Sveriges säkerhet. Det gäller också att kräva ett stopp för fortsatta vapenleveranser till kriget. En snabb och rättvis fred kräver förhandlingar, inte fler vapen.