Svenska järnvägsarbetare samlar in pengar till strejkande fransmän
CGT-klubben för järnvägsarbetare i Trappes, Frankrike, är en av de stridbara klubbar som strejkar för att stoppa en höjning av pensionsåldern. Nu får de stöd av svenska järnvägsarbetare – genom Proletären. ”Det är viktigt att lyfta exempel där det faktiskt sker en kamp”, säger lokföraren Max Pernbeck.
Den 23 mars tog upp emot tre miljoner franska medborgare till gatorna för att visa sitt missnöje mot president Emmanuel Macrons dekret att höja pensionsåldern i landet. En reform som mer än 70 procent av befolkningen är emot.
Samtidigt pågår stora strejker mot reformen, organiserade av bland annat CGT, den näst största fackliga centralorganisationen i Frankrike sett till medlemsantal. En av klubbarna som strejkar är CGT:s järnväggsklubb i Parisförorten Trappes, som nu vädjar om internationell solidaritet. Därför har Proletären startat en insamling till klubbens strejkkassa.
Två av de som nu samlar in pengar till de strejkande i Frankrike är järnvägsarbetarna Max Pernbeck och Joakim Karlsson från Borlänge.
– Det är ett tillfälle att samla arbetare kring en fråga som berör oss alla. Och det är mäktigt att se ett land där arbetarklassen faktiskt är på tårna och gör något. Det minsta vi kan göra är att vara en samlande kraft med hjälp av en insamlingskampanj, säger tågvärden Joakim Karlsson.
Det kortsiktiga målet är att prata med arbetskamrater, informera om stödet till CGT i Trappes och få folk att skänka pengar. Inom en snar framtid vill både Joakim Karlsson och Max Pernbeck också bjuda in den lokale klubbordföranden i Trappes, Axel Persson, till Borlänge för en diskussionskväll.
– Jag tror att många skulle vara intresserade av hur det går till inom järnvägen i andra länder där det är lite mer tryck i facket. Järnvägsarbetare i både Finland och England har också strejkat den senaste tiden. Om de kan, varför kan inte vi? säger lokföraren Max Pernbeck.
Här i Sverige har riksdagen redan röstat igenom en höjning av pensionsåldern utan större debatt. Per den 1 januari 2024 kommer majoriteten svenskar att gå i pension när de är 67 år. Och i framtiden kommer ytterligare höjningar ske utan någon som helst diskussion.
Från och med 2026 knyts nämligen pensionsåldern till ett märke som följer den förväntade livslängden i Sverige. Något som betyder att personer födda 2015 och framåt väntas få rätt till garantipension först när de är 71 år.
– Jag kommer gå i pension när jag är 69, säger Joakim Karlsson som är 39 år och suckar. Med tanke på arbetstempot och situationen på jobbet så kommer det inte gå att jobba 30 år till.
– Jag tycker det är helt rätt att fransmännen visar sitt missnöje genom att strejka. Pensionerna handlar ju om själva livet, säger Max Pernbeck.
Många svenska fackförbund hade förmodligen reagerat på om regeringen istället lagstiftade om att lördagen skulle försvinna som ledig dag eller om arbetsdagen förlängdes till nio timmar. Två åtgärder som i grund och botten skulle få samma effekt, inte bara på pensionssystemet utan också för företagens vinster.
Men höjningen av pensionsåldern i Sverige genomfördes utan någon som helst protest från de svenska fackförbunden, menar Max Pernbeck.
– Jag tycker det är viktigt att uppmärksamma arbetarna som faktiskt gör något. I England har järnvägsarbetarna strejkat för högre löner. Samma sak i Finland. Och nu i Frankrike… Med tanke på att det blivit så mycket sämre för oss i Sverige så borde vi faktiskt också göra något, säger Max Pernbeck.
På vilket sätt har det blivit sämre?
– Ända sedan pandemin har vi fått sämre och sämre arbetsvillkor. Allt är maximerat till sin yttersta gräns, både när det gäller scheman, arbetstider och arbetsuppgifter. Vilket gör att folk går in i väggen eller säger upp sig. Då kan arbetsgivaren samtidigt skylla på bemanningsbrist, som egentligen är självförvållad.
– Har du ett säkerhetsansvar för flera hundra personer ombord så ska du inte jobba till bristningsgränsen. Bara för att det är lagligt, rent juridiskt, så betyder det inte att det är rätt, säger Max Pernbeck.
Under större delen av 1900-talet uppmärksammade både samhällsdebattörer och politiker att den tekniska effektiviseringen faktiskt har potential att sänka pensionsåldern. Samhället blev allt rikare och pengarna kunde då användas till något positivt, var argumentet.
Det ledde till att riksdagen 1976 röstade för att sänka pensionsåldern från 67 år till 65 år. Ett av motiven var att de som uppfattade sitt arbete som ”tungt, enformigt eller ointressant” skulle kunna njuta av ett pensionärsliv med fritid.
– Idag gör jag ett jobb som tidigare utfördes av tre personer. Det är tekniken som gjort det möjligt för mig att vara ensam arbetare ombord på ett tåg. Det har skett en enorm effektivisering av mitt arbete. Det borde betyda att vi faktiskt kan gå i pension tidigare, inte senare, säger Joakim Karlsson.
När jag frågar varför svenska arbetare inte är lika benägna att protestera mot reformer som påverkar dem negativt så tror Joakim Karlsson att befolkningen blivit passiv.
– Vi är väldigt omedvetna om vad som faktiskt händer och hur allt går till. Och det finns inte något motstånd. Socialdemokraterna har på många sätt fått oss att tro att kamp, vilken som helst, ska bli administrativ och juridisk. Att några ombudsmän ska sköta allt åt oss.
Max Pernbeck flikar in:
– Det finns ju ingen rutin för hur vi ens ska agera under en protest i Sverige. Jag har aldrig varit med om en strejk, jag känner ingen som varit med om en strejk och jag har aldrig varit på en arbetsplats som haft en strejk. Då är det viktigt att lyfta exempel där det faktiskt sker.
Proletären har startat en insamling till den stridbara järnvägsklubben i Trappes, som Proletären följt. Järnvägsarbetarna är bland de yrkesgrupper som gått i bräschen för protesterna mot regeringens pensionsreform och behöver allt stöd de kan få för att kunna fortsätta strejken.
Sätt in ditt bidrag på Proletärens plusgiro 723750-6 eller swish 123 465 0446. Märk betalningen ”Frankrike”. Pengarna går oavkortat till strejkkassan för järnvägsarbetarna i Trappes.