80 år sedan: Upproret i Warszawas ghetto

De omkring 750 unga judiska män och kvinnor som den 19 april 1943 grep till vapen för att anfalla en tre gånger så stor tysk truppstyrka, visste att de skulle dö. Men de ville dö vid en tid och på en plats de själva hade valt. Med pistoler och andra lätta vapen attackerade de en välbeväpnad SS-enhet som tagit sig in i gettot för att deportera resten av de invånare som överlevt transporterna till koncentrationslägren, svälten och det brutala nazistiska våldet.

Den aktion de 750 unga upprorsmännen och -kvinnorna genomförde fick efterföljare. Sprängattentat mot tyska posteringar, anfall mot tyska soldater, likvideringar av judiska samarbetsmän inom polisen och de judiska överlöpare som på tyskt uppdrag hade den formella makten i gettot.

Motståndet växte till en storm i april, men hade inletts redan i januari när tyska trupper gick in i gettot för att samla in 8 000 människor som skulle skickas i boskapsvagnar till förintelselägren. En judisk försvarsorganisation, ingående i det anti-fascistiska blocket, uppmanade i ett flygblad som delades ut i gettot i december 1942 människorna i gettot att göra motstånd:

”Gå inte villigt in i döden! Kämpa för era liv till sista andetaget. Möt morden på våra nära och kära med tänder och klor, med yxa och kniv, saltsyra och kofötter av järn. Bygg barrikader. Låt fienden betala blod med blod och död med död.

Låt oss bekämpa fienden, avväpna och döda dem. Låt oss stå upp mot brottslingarna och om det krävs, själva dö som hjältar. Om vi dör så är vi ändå inte förlorade.

Låt fienden att betala dyrt för ditt liv! Ta hämnd för de judiska liv som har släckts. Till kamp!”.

Den underjordiska tidningen Głos Warszawy (Warszawas Röst) rapporterade den 19 januari att ”judarna i gettot mötte [tyskarna] med granater och revolvereld, med stenar och med hemmagjorda bomber. Ljudet från maskingevärens salvor och från explosionerna hördes hela tiden [...] tyskarnas grymheter hade inga gränser. Död åt de fascistiska mördarna”.

Ett 20-tal tyska soldater dödades och kanske 50 skadades under striderna i januari. Men trots motståndet kunde tyskarna samla in mellan 5.000 och 6.000 av gettots invånare och skicka dem till döden i Treblinka, Sobibor eller Belzec. Cirka 1 000 kämpar dog i striderna, eller avrättades direkt när de greps.

De upproriska i gettot lärde av det. Den 19 april var de bättre förberedda. Och bättre organiserade.

Gettot i Warszawa hade etablerats i oktober 1940. Det var inte det första judiska gettot i det av nazisterna ockuperade Polen. Redan i oktober 1939, bara dryg en månad efter att Hitler startat andra världskriget med ett blixtanfall mot Polen, grundades det första gettot i staden Piotrków Trybunalski strax söder om Łódź.

Evakueringen av Warszawas getto började den 22 juli 1942. I början av 1941 bodde 445 000 människor i gettot, men när transporterna till lägren tog fart hade nära 100 000 dött av svält och/eller sjukdomar. Varje dag skickade tyskarna tåg med 6 000 judar till Treblinka.

SS-trupperna hade hjälp av judiska samarbetsmän inom förvaltningen och polisen: senatorn Adam Czerniakow, den förste ordföranden för Det judiska rådet (Warschau Judenrat) som hjälpte tyskarna, tog livet av sig i juli 1942. Han ersattes av ingenjören Marek Lichtenbaum som skötte tjänsten tills han avrättades av SS den 23 april 1943. En annan bekant samarbetsman var chefen för den judiska polisen, översten och svartabörs-hajen Józef Szeryński (Szynkman). Efter att ha överlevt ett attentat, begick Szeryński självmord under de första upprorsvågorna i januari 1943.

Redan i början av ”gettoiseringen” i Polen försökte progressiva judiska krafter organisera gettona som fungerande samhällen med utbildning, kultur och politiska aktiviteter.

Illegala tidningar spreds bland gettots invånare och vänsterinriktade krafter försökte organisera och etablera ett motstånd; i mars 1942 organiserade sig Det anti-
fascistiska blocket i gettot i Warszawa. Initiativtagare var Józef Lewartowski, född som Aron Finkelstein i maj 1895. Lewartowski var medlem i det Kommunistiska Polska Arbetarpartiet (Komunistyczna Partia Robotnicza Polski, KPRP). Han greps och avrättades den 25 augusti 1942. Vid Lewartowskis sida fanns bland andra Mordechai Anielewicz (född 1919), ledare för den judiska kamporganisationen Żydowska Organizacja Bojowa (ŻOB). Anielewicz försökte förgäves få den polska högerregeringen i exil i London att ansluta sig till upproret. Han stupade i Warszawa den 8 maj 1943.

Det antifascistiska blocket hade begränsat stöd utanför gettot. Exilregeringens väpnade styrka Armia Krajowa (Hemmaarmén) vägrade hjälpa de judiska upprorsmännen. I ett brev till exilregeringen i London den 4 januari 1943 skrev generalen Stefan Rowecki (1895-1944) att ”olika judiska grupper, bland dem kommunister, har nyligen vädjat till oss och bett om vapen, som om våra arsenaler vore fullt utrustade. På försök erbjöd jag dem några pistoler. Jag undrar om de vet hur man ska använda vapnen…”.

Bara en organisation slöt upp helhjärtat på de judiska kämparnas sida: Gwardia Ludowa (Folkets Garde), en väpnad del av KPRP. Gardet (GL) bildades den 6 januari 1942 och fick militär och organisatorisk hjälp från Röda Armén. Redan från början hade Gwardia Ludowa 3 000 välutbildade kämpar, och som mest stred 10 000 män och kvinnor för det röda gardet. De stred som partisaner; sprängde järnvägsräls, anföll tyska samlingsställen, biografer och nöjeslokaler. Enligt Valdemar Tuszyńskis bok Ruch oporu w Polsce 1939–1943 (Motståndsrörelsen i Polen 1939-1943) sprängde Gwardia Ludowa järnvägslinjer som transporterade tyska trupper och -material. 169 tåg, 113 tågstationer och 55 järnvägslinjer gjordes obrukbara.

Gwardia Ludowa försökte också så mycket som möjligt hjälpa det judiska upproret i gettot. GL-kämpar smugglade in vapen, ammunition, mat och information om vad som hände i omvärlden: att Röda Armén besegrat nazisterna i Stalingrad, att de brittiska styrkorna vunnit slaget vid den strategiska ökenstaden El-Alamein i Egypten.

De polska kommunisterna angrep tyska enheter nära gettots murar och hjälpte judar som via kloakerna lyckades ta sig ut från gettot, att fly. Många anslöt sig till Gwardia Ludowa.

Yitzhak Zuckerman (1915-81) var en av ledarna för upproret i gettot. Han var kommendant för ŻOB och tillsammans med ett 100-tal kamrater lyckades han ta sig ur gettot när de tyska trupperna gick från hus till hus och mördade och brände. Under upproret i Warszawa 1944 ledde Zuckerman en styrka på 320 man ingående i den då nybildade kommunistiska folkarmén (Armia Ludowa). I sina memoarer A Surplus of Memory: Chronicle of the Warsaw Ghetto Uprising (California Press 1993), skrev Zuckerman att ”de som vann vår tillit under förintelsen och hjälpte oss med sina begränsade styrkor var de polska kommunisterna [...] De hatade det Polen som styrdes av det fascistiska Sanacja och sökte någon att stödja sig på. [...] De var först och främst polska patrioter som ville se ett nytt Polen. Och de var den enda kraft vi kunde lita på, på grund av deras inställning till oss och till det judiska folket”.

Sanacja, Saneringsrörelsen leddes av den fascistiske marskalken Józef Piłsudski (1867-1935) som styrde Polen från 1918 fram till sin död.

Yitzhak Zuckerman fortsatte:

”Armia Ludowa (AL) var villiga att ge oss all möjlig hjälp. AL var genuina patrioter. De led alla plågor: deras ledare dödades; många polacker hatade dem. Hemmaarmén (AK) hatade dem; de var en minoritet i nöd. Alla som valde att vara kommunist på den tiden var en idealist, inte en karriärist. De var helt enkelt fina människor!”

Enligt de polsk-israeliska historikerna Israel Gutman och Shmuel Krakowski var Gwardia Ludowa och senare Armia Ludowa i många polska regioner den enda styrka de judiska partisanerna kunde lita på. Minst tio judiska partisanenheter gick med i folkgardet tillsammans med tretton etniskt blandade enheter. Den grundläggande skillnaden mellan den Londonsstödda ”hemmaarmen” Armia Krajowa och Gwardia Ludowa/Armia Ludowa var att judar kunde fungera i GL/AL samtidigt som de behöll sin identitet. Det kunde de inte i AK.

Tillfångatagna motståndskämpar efter upproret.

Striderna i gettot pågick mellan den 19 april och den 16 maj 1943. Under en knapp vecka i början av upproret rasade hårda strider kring Muranowski-torget i gettot, liksom runt verkstäderna på Miła-gatan.

Den största striden stod i och omkring en fabrik som tillverkade kvastar och borstar på Świętojerska-gatan i ett trevåningshus som förvandlats till en fabrik (exakt på samma plats där den kinesiska ambassaden ligger idag). SS-trupperna, bestående huvudsakligen av ukrainare och letter, led svåra förluster under inledningen av striderna och tvingades inse att de inte skulle klara att med konventionella militära medel besegra de motståndskämpar som höll stånd i fabriken. Jürgen Stroop, befälhavare för SS-enheterna i gettot, beordrade att fabriken skulle bombas. När det skedde hade motståndskämparna redan dragit sig tillbaka och dessutom lyckats evakuera de civila som tagit sin tillflykt till fabriken.

Under den femte dagens strider skrev Mordechai Anielewicz i ett utsmugglat brev att ”mitt livs dröm har gått i uppfyllelse. Det judiska självförsvaret i gettot är ett faktum. Den judiska hämnden har tagit verkliga former. Jag fick bevittna den oerhörda styrka och det mod som de judiska kämparna visade”.

Anielewicz stupade i strid bara två veckor senare.

Motståndskämpen Aharon Karmi (1921-2011) överlevde upproret. I en intervju 1997 berättade han om vad som skett:

– Det var första gången vi såg tyskar fly, sade Aharon Karmi. Vi var vana vid att det var vi som fick fly… tyskarna förväntade sig inte att judarna kunde kämpa som vi gjorde. (Det tyska) blodet rann och jag kunde inte se mig mätt på det.

Kampen var hjältemodig. Men förgäves. I maj började den tyska militära överlägsenheten ge resultat. SS-männen gick från hus till hus med eldkastare och maskingevär; de människor som inte brändes inne eller sköts direkt skickades till uppsamlingsplatser för vidare transport till dödslägren Majdanek och Treblinka. Tyska militära källor anger exakt 57 065 döda, män, kvinnor och barn i rensningsaktionerna efter upproret och ytterligare 36 000 deporterade till dödslägren. Före upproret sändes, enligt de noggrant protokollförande tyskarna, 310 322 judar till lägren.

Den tyske SS-befälhavaren Jürgen Stroop, född 1895, greps av USA-trupper 1945. Trots brotten i gettot och trots att han själv redogjort för dem i rapporten Es gibt keinen jüdischen Wohnbezirk in Warschau mehr! (Det finns inte längre några judiska kvarter i Warszawa!) till SS-chefen Heinrich Himmler, ställde amerikanerna honom inte inför rätta för dem. Istället dömdes han för att ha låtit avrätta nio amerikanska tillfångatagna soldater. Han dömdes till döden.

Många av de nazister som dömdes samtidigt som Stroop, och för liknande brott, benådades av amerikanerna. Också Stroop fick löften och räknade med att få sitt straff omvandlat till fängelse. Så blev det inte. I boken Rozmowy z katem (Samtal med en bödel) från 1956, skrev författaren Kazimierz Moczarski (1907-75) vad som hände:

”I slutet av maj 1947 flögs Stroop till flygplatsen Berlin-Tempelhof för att lämnas ut till Folkrepubliken Polen. Han mindes: ’Mitt hjärta sjönk när jag såg de polska officerarna vid Tempelhof. Amerikanerna var trots allt lögnare! De lovade mig gång på gång att jag aldrig skulle dömas och skickas till kommunisterna och att min dödsdom för att ha dödat de amerikanska flygarna skulle omvandlas till livstids fängelse’.”

Stroop ställdes inför polsk domstol i juli 1951, anklagad för mord på minst 50 000 människor och för att ha deporterat 100 000-tals till dödslägren. Han åtalades också för att ha tillhört SS, en kriminell organisation, för avrättningen av 100 polacker i Warszawa juli 1943 och för massmorden på 10 000-tals polska civila och judar i protektoratet Warthegau, runt staden Poznan.

Den 23 juli 1951 dömde domstolen Stroop till döden genom hängning. Enligt Moczarski hade han några dagar före avrättningen fått frågan om han kände skuld för morden på oskyldiga kvinnor och barn. Han svarade att han inte kände någon skuld över att ha dödat judar.

Jürgen Stroop hängdes i Mokotówfängelset klockan 19.00 den 6 mars 1952.  

Emanuel Ringelblum och Marek Edelman.

Vad som hände i gettot i Warszawa och hur det kunde hända, diskuteras än idag. Den judiska befolkningen var inte enig om kampen. Den polsk-judiske historikern Emanuel Ringelblum (1900-1944) beskrev i november 1942 hur många kände det då: ”De som var kvar i gettot kände sig ansvariga för att de inte gjort tillräckligt. Alla sade samma sak: vi skulle inte ha låtit detta hända. Vi skulle ha tagit över gatorna, satt eld på allt och sprängt murarna. Tyskarna hade hämnats och vi skulle förlorat 10 000-tals av vårt folk. Men inte 300 000. Det var vår apati som tog oss dit vi är nu. Det får inte fortsätta. Vi måste göra motstånd och försvara oss mot fienden”.

Ringelblums över 6 000 anteckningar och dokument smugglades ut ur gettot. Idag finns de på Judiska Historiska Institutet i Warszawa.

Marek Edelman överlevde upproret. Edelman, som avled i 2009 i Warszawa, 90 år gammal, stred senare i Gwardia Ludowa och i folkarmen Armia Ludowa. Han förklarade varför upproret dröjde så länge och varför ingen agerade mot mördandet och transporterna till dödslägren: ”De religiösa judarna var emot det. De sade att ’det är Guds vilja, så låt det ske’”.