OS-SPECIAL DEL 1: Världens bäste
Under ett halvt decennium efter Solskensolympiaden i Stockholm i juli 1912 ansågs Jim Thorpe vara världens främste idrottsman. I Stockholm hade Thorpe överlägset vunnit OS-gulden i fem- och tiokamp, och enligt samtidens reportrar hade kung Gustav V, när han lämnade över tiokampsmedaljen, på stapplig engelska sagt att ”Sir, you are the greatest athlete in the world… min herre, ni är världens främste idrottsman”.
I dessa inställda OS-tider berättar Proletärens Janne Bengtsson om en fantastisk idrottsman, än idag betraktad som en av de största, om rasismen – och den märkliga historien om ett lik på villovägar.
Jim Thorpe hette egentligen Wa-tha-sko-huk, Den lysande stigen. Thorpe tillhörde den amerikanska ursprungsbefolkningen. Född och uppväxt i Sac och Fox-folkets reservat i Indian Territory, det som senare skulle bli Oklahoma, den 22 eller 28 maj 1887, troligtvis i den lilla staden Shawnee i Pottawatomie County eller möjligtvis i Prague, Lincoln County. Sac and Fox-folket hade 1869 tvångsflyttats från Kansas till Indian Territory, det som senare skulle bli Oklahoma. En generation tidigare bestod stammen av 4 500 personer. Några år efter tvångsförflyttningen återstod 400.
Sac and Fox var ett av sextio olika folk från ursprungsbefolkningen som tvångsförflyttades till Indian Territory. Sac and Fox-folket bodde i mitten av territoriet, Cherokees, Choctaw, Creek och Seminole i den östra delen. I sydväst fanns Apache och i väst Cheyenne och Comancher.
Levnadsvillkoren var hårda. Jim Thorpes tvillingbror dog när han var nio. Hans mamma när han var 14. Hans pappa när han var 16.
Jim Thorpe själv avled av alkoholism och hjärtsvikt den 28 mars 1953, 66 år gammal. Och sedan 1957 ligger han begravd i staden som bär hans namn, 13 mil nordväst om Philadelphia.
Han satte aldrig sin fot i den staden.
Det gjorde han däremot i Stockholm.
I juli 1912, vid 25 års ålder, slog Jim Thorpe idrottsvärlden med häpnad när han satte världsrekord i tiokamp på Stockholms Stadion, och vann OS-guldet stort före svenske favoriten Hugo Wieslander. Thorpe vann med 688 poängs marginal och det resultat på 8 413 poäng han satte i Stockholm skulle stå sig i mer än två decennier. Enligt modern tiokampsräkning skulle Thorpes resultat i Stockholm 1912 har räckt till ett silver i OS i London 1948.
Jim Thorpe utvecklade sina idrottsfärdigheter i Carlisle Indian Industrial School där han spelade amerikansk fotboll. Som idrottsman var Thorpe enormt allround. Han tävlade också i baseball, lacrosse, landhockey, (den amerikanska formen av) handboll, tennis, boxning och dans. 1909 hade han fått smak på friidrott och han ställde upp i en tävling i Easton, Pennsylvania. Han vann överlägset alla de sex grenar han ställde upp i.
– Han hade ingen aning om hur han gjorde det. Allt var bara så naturligt, sade friidrottscoachen Harold Anson Bruce flera år senare.
1909 och 1910 spelade Thorpe fotboll för Rocky Mountain & Fayettville i Pennsylvania. Han fick betalt för att spela, 60 dollar för två somrar. Det skulle stå honom dyrt senare. 1911 ansågs Thorpe vara en av USA:s bästa idrottsmän alla kategorier, och när laget till OS i Stockholm skulle tas ut, kvalade Thorpe in både i femkamp och tiokamp.
Thorpe vann femkampen (den numera nedlagda grenen med fem discipliner på en dag) överlägset - han vann fyra av de fem grenarna. En vecka senare började tiokampen. I ösregn blev Thorpe trea på 100 meter. Han blev trea i längdhopp på 6.79 och vann kulstötningen på 12.89.
Dagen efter hade hans skor försvunnit. Han lånade en sko och hittade en annan i en papperskorg på Stockholms Stadion. Han vann höjdhoppet (1,87) och blev fyra på 400 meter (52,2). I diskus blev han trea på 36,98 innan han vann 110 meter häck på 15,6. Sista dagen placerade han sig trea och fyra i stavhopp (3,25) och spjut (45,70), innan han vann det avslutande 1.500-metersloppet, Thorpes tid 4.40,1 stod sig i olympiska sammanhang till OS i München 1972.
Thorpe vann före de tre svenskarna Hugo Wieslander, Charles Lomberg och Gösta Holmér, för övrigt pappa till den ökände polischefen Hans Holmér.
Bill Mallon, 67, är en av världens främsta kännare av den olympiska historien. Till 100-årsminnet av OS i Stockholm uttalade sig Mallon för Smithsonian Magazine:
– Det Thorpe gjorde 1912 etablerade honom som den störste idrottsmannen genom alla tider, sade Mallon som ansåg att Thorpe till och med var större än Carl Lewis.
– Idrottsmän som Thorpe görs inte längre, sade Mallon.
1950 utsåg en jury med sportjournalister i USA Thorpe till den bäste idrottsmannen under 1900-talets första hälft. Och vid millennieskiftet utsåg ABC Sports honom till Århundradets idrottsman. I en stor gallupundersökning 1999, utförd av CNN, höll det amerikanska folket honom som trea, efter Muhammad Ali och Michael Jordan.
Men bara några månader efter OS kom smällen. Eftersom Thorpe fått betalt för att spela fotboll ansågs han ha brutit mot amatörreglerna. Det amerikanska förbundet meddelade den svenska olympiska kommittén, som beslöt att ta ifrån Thorpe guldmedaljerna. Wieslander utsågs till ny guldmedaljör.
Den alltid mycket lågmälde Thorpe vägrade att kämpa emot. Han accepterade IOK:s beslut.
– Jag vann medaljerna. Jag vet att jag gjorde det, var hans kommentar.
Många bedömare anser att Thorpe fråntogs OS-medaljerna av rent rasistiska skäl. James E Sullivan var ordförande i USA:s amatöridrottsförbund, och han anmälde Thorpe. Sullivan var en känd rasist; som organisatör av OS i St. Louis 1904 lät han under spelen genomföra flera evenemang som skulle bevisa den vita rasens överlägsenhet. När OS i Stockholm öppnade för kvinnliga simmare, stoppades de amerikanskorna av Sullivan, som inte ansåg att idrott var något för kvinnor.
Thorpe var bara en av många amerikanska amatöridrottare som tagit emot pengar för att spela fotboll eller baseboll – men han var den enda som diskades för det.
Jim Thorpe kom aldrig ifrån att han tillhörde urbefolkningen och den rasistiska kategoriseringen av den i USA. Efter en fotbollsmatch mellan Thorpes Carlisle och den vita överklasskolan Harvard, beskrev Boston Sunday Post matchen som en ”ojämn konflikt mellan den vite mannens hjärna och den röde mannens list”, en match som ”rödskinnen vann till slut”. När Thorpe skulle kvala in till OS-laget, satte New York Times rubriken ”Indianen Thorpe i olympiaden – Rödskinnet från Carlisle kämpar om en plats i OS-laget”.
Thorpe var inte medborgare i USA när han föddes i det som då hette Indian Territory, och som först 1907 blev delstaten Oklahoma. Han var inte heller USA-medborgare när vann OS-gulden i Stockholm. Det blev han först 1917. USA:s urbefolkning erkändes inte förrän 1924 som åtminstone på papperet fullvärdiga amerikanska medborgare.
1982, efter en kampanj där många olympiska idrottsmän deltog, beslöt IOK att Thorpe skulle få sina guldmedaljer tillbaka. Men inte som ensam segrare, bara som delad segrare.
Då hade Jim Thorpe varit död i mer än 30 år. Och hans döda kropp hade varit med om en närmast tragikomisk irrfärd.
Sir, you are the greatest athlete in the world.
På ålderns höst försjönk Jim Thorpe i alkoholism. Han tog tillfälliga lågbetalda jobb som nattvakt eller byggnadsarbetare. När Thorpe dog, utfattig och alkoholiserad i en husvagn i Lomita, Kalifornien, började en ovärdig dragkamp om kroppen. Invånarna i Shawnee samlade in pengar för att begrava honom där och resa ett monument till hans ära. Guvernören Johnston Murray sade nej. Murray tillhörde själv USA:s urbefolkning (Chickasaw) och vilka påtryckningar han utsattes för klarlades aldrig. 1953 flyttades Thorpes kista från Shawnee till en krypta i Tulsa.
1957 visade det sig att Thorpes tredje fru, Patricia, hade sålt (!) hans kropp till den lilla staden Mauch Chunk i Pennsylvania. Staden behövde en turistattraktion och de styrande i staden tyckte att Jim Thorpe skulle passa perfekt. Mauch Chunk bytte namn till Jim Thorpe, PA. Staden uppförde två statyer till Thorpes ära och döpte om en liten park efter den store idrottsmannen, som aldrig hade satt sin fot i staden.
Turistströmmen uteblev. Thorpes grav vandaliserades. Lokale styresmannen Johnny Otto brukade enligt Washington Post så ofta han kunde och för alla som ville lyssna berätta att ”allt vi fick var en död indian”.
2010 stämde Thorpes son Jack staden som bar hans pappas namn, och krävde att Jim Thorpes kvarlevor skulle återlämnas till familjen för att enligt urbefolkningens sed och för att hans själ skulle få ro, begravas bredvid andra familjemedlemmar på reservatet i Oklahoma. Jack Thorpe dog i februari 2011 men hans söner Bill och Richard Thorpe fortsatte kampen för att få hem sin farfar.
I april 2013 slog en distriktsdomstol fast att Jim Thorpes kvarlevor var att betrakta som stulna av ett museum och att sonsönerna därför, med stöd av en speciell gravsättningslag för urbefolkningen, kunde fortsätta kampen för att få begrava Jim Thorpe i reservatet i Oklahoma.
I oktober 2014 undanröjdes den domen av appellationsdomstolen för delstaten Pennsylvania. Och den 5 oktober 2015, 62 år efter att Jim Thorpe avlidit, vägrade USA:s Högsta domstol att ta upp fallet. Därmed var kampen för att få hem Jim Thorpe slut.
Jim Thorpe, Den lysande Stigen, fick aldrig återvända till sin familj och sin barndoms trakter hos Sac and Fox-folket i Oklahoma. Han ligger begravd vid en vägkant, vid infarten till staden som bär hans namn, längs Route 903 från Philadelphia.
Gravmonumentet, som bilarna passerar i hög fart, bär inskriptionen ”Sir, you are the greatest athlete in the world… King Gustav, Stockholm, Sweden, 1912 Olympics”.