Den fackliga byråkratins kvarnar maler långsamt. Inte minst i en fråga som har potential att mobilisera arbetare till konflikt med kapitalet. När LO förra veckan höll presskonferens och begärde förhandling med Svenskt Näringsliv om sänkt arbetstid var det ett beslut som förhalats i nästan två år. 

Frågan är dock inte mindre aktuell idag än 2024. Samtidigt som massarbetslösheten bitit sig fast på strax under tio procent arbetar svenskarna mer än någonsin. 

Stödet för sänkt arbetstid med bibehållen lön är massivt. 2024 genomfördes en stor opinionsundersökning om svenskarnas syn på arbetstiden. Den visade att en klar majoritet, 64 procent, är positiva till en 30-timmars arbetsvecka. 

Bland kvinnor i familjebildande ålder var stödet ännu större. Hela 82 procent ville ha 30-timmarsvecka med bibehållen lön. Det märks också inom fackföreningsrörelsen där inte minst LO-förbundens kongresser under lång tid regelbundet tagit upp och antagit flera motioner som manat facket att arbeta för sänkt arbetstid.

Senast på LO-kongressen i maj 2024 röstades en motion igenom som syftade till att LO ska leda ett arbete för sänkt arbetstid. Mot bakgrund av beslutet fick också LO:s styrelse i uppdrag att förbereda förhandlingar mot arbetsköparna i frågan. 

Den fackliga byråkratins kvarnar maler som sagt långsamt. Så istället började LO med att förhala det potentiella arbetet genom att tillsätta en utredning som presenterades ett år senare, våren 2025.

LO-rapporten publicerades i samband med att den socialdemokratiska kongressen skulle inledas. Inför kongressen hade framstående socialdemokrater, däribland Annika Strandhäll, ordförande för S-kvinnor, och flera partidistrikt ställt sig bakom kravet att driva frågan om sänkt arbetstid via lagstiftning. Till och med vissa socialdemokrater tyckte LO var för långsamma och tafatta i frågan. 

Med LO-rapporten i ryggen kunde dock den socialdemokratiska partiledningen passa tillbaka bollen till de fackliga organisationerna och beslutet från kongressen blev i linje med LO:s vilja: en arbetstidsförkortning ska ske ”inom den svenska modellen” – frågan ska alltså drivas via avtal och inte lagstiftning. 

Även med internationella mått arbetar svenskar mycket och länge. Enligt siffror från Eurostat förväntas en femtonåring som växer upp i Sverige idag ha ett arbetsliv som pågår i strax över 43 år, näst längst i EU. 

Samtidigt kommer detta långa arbetsliv vara intensivt. För att jämföra mellan länder kan man slå ut de arbetade timmarna i Sverige på hela den arbetande befolkningen. Något som LO gjort i sin utredning om arbetstidsförkortning. Då framkommer att svenskarna arbetar ungefär hundra timmar per år och person mer än norrmän och danskar. 4.300 timmar mer på ett arbetsliv.

Det är inte småpotatis. Den senaste generella arbetstidsförkortningen skedde för mer än 50 år sedan. Sedan dess har produktiviteten ökat mångdubbelt, men arbetstiden har förblivit densamma och lönernas andel av BNP har stadigt minskat. Istället för arbetstidsförkortningar har vi fått bland västvärldens största klassklyftor och en ekonomisk ojämlikhet som vi inte sett sedan innan den allmänna rösträttens införande. 

Sänkt arbetstid kommer att kosta för kapitalet – det är själva poängen. Det är anledningen till att Svenskt Näringslivs svar på LO:s förhandling begäran kom med vändande post: Nej tack. 

Att LO gett sig in i frågan på allvar är bra, men det är naivt att tro att den kan lösas genom den svenska modellens eviga kompromissande. Sänkt arbetstid med bibehållen lön står i direkt motsättning till hela den pågående politiska, ekonomiska och sociala utvecklingen, eller snarare avvecklingen, i vårt land.

Kortare arbetsdagar skulle få fler att arbeta heltid. Idag är en femtedel av alla anställningar deltid, många av dem som arbetar deltid gör det ofrivilligt. Det finns också många, framför allt arbetarkvinnor, som valt att arbeta deltid eller som timanställda för att det är den enda möjligheten att i dagens samhälle få familjeliv och arbetsliv att fungera. 

En generell sänkning av arbetstiden skulle få fler deltidstjänster att bli heltid och skapa arbetstillfällen i alla samhällssektorer. Enligt Svenskt Näringslivs kalkyler kommer det att kosta 500 miljarder kronor att införa 35-timmarsvecka. Som att det vore mer lönsamt för samhället att hundratusentals människor står utan jobb och egen försörjning, samtidigt som andra arbetar sig sjuka.

”Dela på jobben – sex timmars arbetsdag” som paroll är dynamit mot ett politiskt etablissemang som unisont menar att svenskarna ska arbeta allt längre för att vi ska ha råd med välfärden. 

Mer än ett helt yrkesliv har gått sedan den senaste arbetstidsförkortningen i Sverige 1973, då lördagsarbetet avskaffades. Åttatimmarsdagen har över ett sekel på nacken. 

De senaste decennierna har olika politiskt beslutade kommunala projekt testat sänkt arbetstid med bibehållen lön i olika delar av den offentliga sektorn. Resultaten har varit entydiga men inte chockerande. I de utvärderingar som gjorts har man sett färre sjukskrivningar, minskad personalomsättning och gladare personal. Välfärdsarbetarna har haft tid att leva sina liv istället för att jobba sig sjuka. 

Det behövs inga fler kommunala experiment, utvärderingar eller fackliga rapporter. Argumenten är sagda. Tiden är här. 

Kampen för sex timmars arbetsdag kommer att kosta kapitalet och staten. Men pengarna finns. I bankernas och vapenindustriernas rekordvinster. Hos statens kostnader för krig och upprustning, rut-avdrag och avskaffade förmögenhetsskatter. 

Vi har gett i decennier. Nu är det vår tur att ta.