Jag fick privilegiet att delta vid Psykologförbundets kongress i mitten av maj som kongressombud. Förutom att driva på för ett minskat individfokus inom professionen valde jag att fokusera på folkmordet i Palestina och på de motioner om en bojkott av Israel som skickats in till kongressen.
När kriget mellan Ryssland och Ukraina bröt ut tog röstade förbundsordförande Kristina Taylor för en uteslutning av det ryska psykologförbundet inom det europeiska samarbetet. Men när det gäller Israels etniska rensning vill förbundsstyrelsen nu avstå från att uttala sig, och yrkade avslag på motionerna. Styrelsen hänvisade till att det fanns riktlinjer som innebär att Psykologförbundet ska förhålla sig restriktivt och endast uttala sig när det berör psykologers kärnuppdrag.
De tre motionerna om Palestina hade skickats in av Psykologer för Palestina. Två handlade om att tillsätta en redaktionsgrupp som skulle få i uppgift att skriva ett uttalande som fördömer Israels folkmord samt att verka för en akademisk bojkott av Israel.
Efter en debatt röstades yrkandena ner av ombuden, cirka 20 mot 40. Samtidigt var applåderna betydligt fler än 20 när jag själv hållit mitt eget framställande till stöd för motionerna.
De huvudsakliga invändningarna var dels farhågan om att skapa ett ohållbart prejudikat gällande förbundets verksamhet, och dels att ett ställningstagande riskerade att splittra förbundet. Rädslan var att om man tar ställning kring en konflikt, så riskerar förbundet att behöva ta ställning kring alla konflikter.
Argumentet bygger på att alla konflikter behandlas som principiellt likvärdiga och där särskiljande element ignoreras. Det osynliggör att många instanser anser att Israels krig utgör ett folkmord och därför måste ses som kvalitativt annorlunda än många andra konflikter.
Det andra argumentet om att riskera splittring inom förbundet är ett sätt att kategorisera ett icke-ställningstagande som opolitiskt. Men inte heller ett icke-handlande sker i ett politiskt vakuum. Dilemmat handlar om ifall viljan att undvika konflikt ska styra agerandet.
Ur ett strukturellt perspektiv framstår det som att palestiniers lidande kräver ett högre bevisvärde för att erkännas som universellt mänskligt. När ukrainska civila drabbades fanns en omedelbar identifiering, en självklarhet i att detta angick ”oss”. Men när palestinier utsätts för massdöd, svält och fördrivning uppstår plötsligt krav på återhållsamhet och neutralitet.
Frågan är vilka människor som räknas in i den moraliska gemenskapen och vilka som istället först måste passera genom lager av geopolitik och institutionellt obehag innan deras mänsklighet erkänns. Vilka medlemmars obehag väger tyngst? Och vilka medlemmar förväntas leva med att deras erfarenheter och sorg betraktas som för politiska för att kunna erkännas? Så rasifieras frågan.
Hur kommer det då sig att styrelsen inte ens kunde uttala sig om Israels brott när det ryska psykologförbundet samtidigt uteslöts på grund av Rysslands invasion av Ukraina? Har försök gjorts att reparera relationen till det ryska förbundet, nu när förbundet plötsligt skulle vara restriktivt med internationella ställningstaganden?
Frågorna var många. Ju mer tid jag spenderade på kongressen och ju fler jag talade med från styrelsen, desto mer förvirrad blev jag. Mitt intryck var att det fanns en stor önskan om konsensus och att misstro misstänkliggjordes.
Samtidigt mötte jag också meningsfränder, människor som tackade mig för att jag tillsammans med motionärerna, som tyvärr inte var på plats, tog strid för palestiniernas sak. Under middagen hade jag ett samtal med ett ombud från Göteborg om den mänskliga oviljan att agera när ingen annan agerar. Det stärkte min övertygelse om att fler än man tror faktiskt vill, även den som först förefaller reserverad.
Människor behöver bara en strimma hopp ibland. Något litet som går emot allt det negativa. Men det behövs också de som vågar släppa fokus på vad andra eventuellt tänker, och organisationer som vågar gå före och ta ställning när andra tvekar.
Därför blev jag glad när Byggnads medlemmar i helgen röstade för att bojkotta Israel. Jag hoppas att det blir en tankeställare för styrelsen i Psykologförbundet.
