Läget i förskolan fortsätter att stagnera och på många håll bli till det sämre. Det låga barnafödandet i landet ses som ett problem, istället för en möjlighet att ge personalen i förskolan rätt förutsättningar att genomföra sitt uppdrag. Avdelningar slås ihop och personal varslas. På många förskolor blir barngrupperna till och med större. Samtidigt riskerar var tredje förskollärare i flera kommuner att bli av med jobbet.
Den övervägande majoriteten som jobbar inom förskolan är kvinnor. Många tvingas gå ner i arbetstid för att orka med tillvaron och många drabbas av utmattningssyndrom. Detta är ett välkänt mönster i de flesta välfärdsyrken.
Barnen riskerar i sin tur att gå miste om såväl språklig utveckling som den mest basala omsorgen. Allt detta när vi har ett gyllene tillfälle att minska barngrupperna i förskolorna till följd av det låga barnafödandet.
Förskollärarnas fackförbund Sveriges lärare har gått ut och krävt av politikerna att lagstifta om ett maxtak på barngruppernas storlek. De kräver även en lagstadgad minimibemanning beroende på barnens ålder. Detta är jättebra, men många undrar varför facket inte samtidigt hotar med strejkvapnet.
Facket ägnar sig istället åt att driva igenom ytterligare ett meningslöst titelskifte i hopp om att ”höja statusen” på yrket. Ett titelskifte, där förskollärarna numera ska tituleras som lärare i förskolan, löser inte problemen med för stora barngrupper och för låg personaltäthet.
På grund av fredsplikten menar Sveriges lärare att en strejk enbart kan ske under avtalsrörelsen, trots att strejkkassan är mer än överfull. Man säger att SKR inte bryter mot kollektivavtalet, då de hela tiden hänvisar till att de ”följer processen i att skapa balans mellan uppdrag och resurser” och att en vild strejk hade varit till nackdel för personalen.
Om vi då vänder blicken mot politikerna (som är fullt medvetna om läget) så får vi se förakt för kvinnor i sin renaste form. Kvinnorna som jobbar i välfärden mår inte bra, är lågavlönade och kämpar på med att jonglera familj och det obetalda hushållsarbetet med en orimlig belastning på lönearbetet.
Socialdemokraterna har räknat ut att det hade kostat lite mer än en miljard att följa fackets krav på maxtak på barngrupper och rimlig bemanningstäthet. Politikerna kan dock inte komma överens om huruvida sverige har råd med detta krav. Detta samtidigt som Sveriges försvarsbudget är uppe i flera hundra miljarder kronor. Det är skamligt!
Vad hade summan för ett värdigt arbetsliv och en trygg uppväxt varit i relation till krigsbudgeten? Det är tydligt vad som är viktigt i samhället, att värna om krigsindustrin. När blir det istället viktigt att värna om kvinnor och barn?
Matilda Storbacka,
Förskollärare
