”Jag tycker om mitt arbete men värken är jobbig”

I Kommunisternas satsning för trygghet på jobbet är kampen mot bemanningsföretagen och rätten till heltid två centrala delar. Mia Antonov och Anders Björklund i Kristianstad kan relatera till båda frågorna. Proletären träffar dem en sen torsdagseftermiddag efter att de kommit hem från sina jobb.

Medan fikat dukas fram på vardagsrumsbordet berättar Mia Antonov om sitt arbete som lokalvårdare på en skola och ett bibliotek i grannorten Åhus.

– Det bästa med att städa är att jag får röra på mig, och att jag är ganska fri i hur jag lägger upp arbetet, berättar hon. Jag har stått vid bandet på Kronfågel och då var jag mer låst vid ett ställe.

Hon är anställd av Kristianstad kommun men har också jobbat för privata städfirmor. Hon trivs bättre som kommunalt anställd.

– Man är lite tryggare inom kommunen. De privata ska hela tiden lägga sig lägst i pris och det går ut över de anställda.

Även om villkoren som kommunanställd ger en viss trygghet har hon och hennes arbetskamrater inte sluppit ifrån besparingar.

– Förr städade vi till exempel varje dag på högstadiet men sedan några år städar vi bara varannan dag, berättar hon. Det blir dubbelt så tungt, särskilt på högstadiet där de går in med skorna.

Trots att hon städat under större delen av sitt yrkesliv har Mia Antonov inte haft heltidstjänst förrän de senaste två åren.

– Jag fick jobba många år innan jag fick heltid så jag fick ta extrajobb för att få upp lönen, berättar hon.

Mia Antonovs man Anders Björklund arbetar som brevbärare och precis som sin fru uppskattar han friheten i sitt jobb.

– Man sköter sig själv. Jag gillar att röra på mig och träffa folk. Jag gillar mitt jobb helt enkelt. Men det är klart, vintern är ju inte så rolig, inflikar han.

Han har varit i yrket sedan 1978 och har sett många förändringar. Men inte många av dem har varit till det bättre.

– Förr var de flesta brevbärarna nöjda med arbetet men nu är det inte många som är det. Många är totalt utslitna i både kropp och själ, och många är sjukskrivna.

Själv har han dock klarat sig ganska bra tack vare att han tränar mycket på sin fritid.

Postnords ständiga nedskärningar gör att Anders Björklund och hans arbetskamrater nästan alltid får jobba övertid. När ett distrikt får fastighetsboxar på bottenvåningarna blir jobbet alltid hårdare för brevbärarna.

– Det har ju inte ett dugg med vår arbetsmiljö att göra som en del tror, säger Anders Björklund. De skär bort mer tid än vad som tjänas in på boxarna. Och det värsta är att facket har gått med på det!

På senare tid har Anders Björklunds postkontor börjat ta in arbetare från bemanningsföretag. Många ungdomar kallas in via företaget Student Consulting men de saknar ofta den rutin som krävs i yrket, och de olika villkoren riskerar att skapa splittringar mellan arbetarna.

– Det är ju inte lätt när man kommer in och blir utskickad på olika distrikt varje gång, säger Anders Björklund. Klart att de inte gör jobbet lika bra som de fasta brevbärarna gör.

Han är noga med att framhålla att han som fastanställd har en helt annan trygghet än de bemanningsanställda ungdomarna.

– De vågar ju aldrig planera någonting för de väntar på att bli inringda.

Eftersom Anders Björklund har varit anställd länge har han kvar ett gammalt avtal som gör att han kan gå i pension redan när han fyller sextio, vilket han gör i år. Men så länge hans kropp klarar av arbetet vill han fortsätta jobba.

– Jag är inte beredd på att gå ner så mycket ekonomiskt, säger han.

För Mia Antonov som är tolv år yngre är det inte lika självklart att hon orkar jobba ända till pensionen. Att städa åtta timmar om dagen är tungt och kroppen tar stryk.

– Jag vet verkligen inte om jag kommer orka, säger hon. Jag tycker om mitt arbete men värken är jobbig.

Osökt kommer samtalet in på frågan om sex timmars arbetsdag med bibehållen lön.

– Det skulle vara suveränt i mitt yrke, säger hon. Då skulle jag säkert orka jobba till pensionen.