Det går snabbt i hockey, brukar man säga. Minst lika snabbt går det bland etablissemangets partier, mindre än ett halvår kvar till valet. När man läser om småpartiernas (läs: alla förutom S, M, och SD) prövningar och vedermödor frågar man sig ifall de inte tävlar med varann om att snabbast komma under fyraprocentsspärren.
Det är nog ingen som missat Liberalernas spektakulära fotskjutning förra veckan. Partistyrelsens beslut att – bokstavligen – omfamna Jimmie Åkesson lär gå till historien som en av de mest självsaboterande beslut ett svenskt politiskt parti gjort sedan Åsa Romson (MP) med gråten i halsen meddelade att vårt Europa visst bygger murar.
Hur ser ”startelvan” för Liberalerna då ut efter alla avhopp? Låt oss se.
Gulan Avci, partiets försvarspolitiska talesperson, hoppade av redan före samtalen med SD var klara. Louise Eklund, Liberalernas förste vice gruppledare i riksdagen, var henne hack i häl. ”Gängens värsta fiende”, oppositionsborgarrådet i Stockholm Jan Jönsson, tackade för sig.
I Skåne börjar det se skralt ut; i Malmö lämnar Sara Wettergren i vredesmod, och Landskronas starke man (SVT:s ordval) Torkild Strandberg ville inte vara sämre. På nästa partistyrelsemöte lär det väl bara vara Simona Mohamsson och nyförvärvet Alexander Bard som njuter av fikat.
Även i Vänsterpartiet börjar det bli lite dålig stämning. Palestinauppsvinget de senaste åren har som bekant lett till utrensning i partileden, då än den ena, än den andra ledande vänsterpartisten drivits ut och omgående startat egna partier.
I veckan kom beskedet att ordföranden för riksdagens civilutskott, malmöiten Malcolm Momodou Jallow, oceremoniellt petades från valbar plats på partiets lista baserat på så kallade ”anonyma vittnesmål” – en beprövad strategi för att bli av med oönskade element.
Hur går det då för Centerpartiet? Vem är partiordförande denna vecka? Jo, Elisabeth Thand Ringqvist, som vill avsätta Ulf Kristerssons regering (SVT 5/2), och ersätta den med en ny regering ledd av… Ulf Kristersson.
Måhända är det precis denna sorts post-Lööfska viljelöshet som fått partiet att sjunka allt djupare i opinionsundersökningarna. En sorts ”Schrödingers liberal”, kanske? Helt hopplöst är det dock inte för Centerpartiet – de kan ju ge asyl åt de horder av liberaler som desperat hoppar från Mohamssons Titanic.
Ja, med motståndare som dessa, behöver vi kommunister inga vänner. När de övriga partierna sviker sina medlemsbaser, rensar ut alla som vågar stå upp för deras påstådda ”principer”, och allt mer förvandlas till en åsiktslös, formlös, grå massa, ser vi kommunister ett utmärkt tillfälle att visa att det finns ett principfast alternativ.
Allt det etablissemangets partier är – är vi inte. De är toppstyrda karriärredskap för strebrar och broilers. Vi är summan av våra beståndsdelar – vi är arbetarklassens parti.
De rusar över sina ”röda linjer” som ingenting. Vi ser våra för vad de är, gränser vi inte passerar. De säljer sig själva då de får vittring av Rosenbads och riksdagshusets korridorer. Vårt mål är att bygga en bestående rörelse för socialismen i Sverige.
Det hade de nog aldrig kunnat begripa.
