I år går jag in i mitt tionde år som anställd undersköterska i regionen. Inte en dag under de åren har jag önskat mig ett annat jobb. Det var det inte under åren innan då jag jobbade som vårdbiträde heller.
Det är därför jag nästan är beredd att kalla det för ett kall. Varför skulle man annars fortsätta att varje dag känna sig motiverad att göra sitt bästa för de man får förtroendet att vårda och ge omsorg?
När mitt yrke toppar två listor – utbrändhetslistan och lägsta löner-listan – då vet vi att det inte är arbetsmiljön och pengarna som motiverar människor att ändå stanna kvar i yrket.
Det går inte att blunda för att undersköterska är ett av samhällets mest otacksamma jobb. Men också det då man kanske kommer som allra närmast människor. Att vara en patients trygghet, en sjuksköterskas görare och en läkares länk mellan dator och faktisk patients mående är en roll vi tar för den offentliga vårdens rullning. Och jag har i arbetssammangang aldrig känt mig stoltare än när just jag, undersköterskan, fick blombud till avdelningen då en patient tackade för den trygghet jag gett.
När det årliga lönesamtalet kommer har jag ibland fått existentiella funderingar. Har jag inbillat mig att jag är viktig? Är jag verkligen värdefull för samhället? För lönen och att ständigt stå i sjuksköterskornas skugga säger något helt annat.
Hur kan jag få vara betrodd att inne på ett akutrum få koppla upp en patient på livsnödvändig andningsmask, kontrollera parametrar som avgör om din kropp är igång eller lägger av, lyssna på sjuksköterskor och läkares uppmaningar om att göra olika saker med patienten – och sedan samtidigt inte kunna klara mig utan bostadsbidrag till min lilla lägenhet?
Och så är det inte bara för mig utan för flera kollegor också. Att ha en man eller fru är annars lösningen på ekonomin.
När några arbetskamrater gick i pension för runt fem år sedan hade de kommit upp en liten bit över 30.000 i lön. Det var deras lön efter ca 40 år i yrket.
Jag vill inte ens berätta vad jag har. Siffrorna är nästan plågsamt att titta på och skamfyllda att berätta för någon. Men man kan säga att det är tur jag har tid på mig att komma upp i lönen för en 65-årig undersköterska.
