Blir 2026 året som kanonbåtsdiplomatin slutgiltigt segrade över det FN-ledda internationella rättssystem, som åtminstone formellt gällt sedan andra världskrigets slut? Tyvärr tyder mycket på att så kan bli fallet.
Från Gaza till Venezuela är det västimperialismens vapen som talar. USA:s president låtsas inte ens längre som att det skulle handla om något annat än oljan i det senare fallet, och bjuder in finanskapitalet att öka sina vinster när Israels folkmord ska mynna ut i ”Mellanösterns riviera”.
Visst finns det ljusglimtar. Det globala syd ökar samarbetet utsugna länder emellan, men tendensen är mörk, för att inte säga nattsvart, inför det nya året. Där Europa rustar för storkrig och Donald Trump beter sig som hela världens allra mäktigaste maffiaboss.
Det senaste utspelet från Washington, som borde leda till högljudda protester i och från FN, är att CIA ska ha bombat en hamnanläggning i Venezuela. Men om det hörs inte ett knyst från Sveriges och andra USA-tillvända länders regeringar.
Det gjorde det inte heller när USA tidigare för några veckor sedan beslagtog en oljetanker på väg från Venezuela till det socialistiska Kuba – ett annat land som är i Donald Trumps kikarsikte när den gamla Monroedoktrinen återupplivats. Latinamerika är USA:s bakgård, endast till för att öka rikedomarna hos USA:s rika, då får det inte finnas exempel på andra sätt att organisera samhället än den destruktiva kapitalismen.
Jag var i Caracas när tankern stals, efter att hoten och spänningarna ökat de senaste månaderna, och träffade . Det starkaste intrycket där var ändå hur vardagslivet pågår som vanligt i skuggan av Trumps invasionshot.
Samtidigt som USA dödade några av de fler än hundra personer som avrättats utan bevis eller rättegång på Stilla havet och i Karibien, i attacker på påstådda knarkbåtar, gick människor och handlade, dansade, kollade på fotboll och baseball och firade födelsedagar och bröllop.
Likadant är det i Gaza och på Västbanken. Och i Libanon, i Jemen, i Sudan och andra länder där våldet redan är ständigt närvarande. Folk lever sina liv så gott det går, under de mörka moln som är krig och imperialism.
Det är också de vanliga människornas önskan om att få leva i fred som är hoppet i denna mörka tid, och det är när vi tillsammans sätter oss i rörelse för en fredlig och rättvis värld som den rådande världsordningen hotas.
För om inte fler länder börjar prioritera lite mer som kubanerna gör – och satsar på sjukvård, utbildning och klimatet istället för på militär upprustning och en alltmer självuppfyllande krigsprofetia – lurar katastrofen runt hörnet.
För närvarande är det svårt att se ljuset i slutet av tunneln, i en värld där det mesta går åt fel håll. De goda exemplen finns, men smutskastas och motarbetas ständigt av de starka krafter som ännu har makten på de flesta håll.
Det gäller ändå att det är av dem vi lär av och solidariserar oss med, om det trots allt ska kunna bli ett gott nytt år.
