Det var på morgonen den 10 augusti som miljoner colombianer kände marken och husen röra på sig. Jordbävningen som mätte 7,4 på richterskalan är den största på decennier i landet och har en dryg månad senare krävt minst 331 människors liv, medan fler än hundra personer fortfarande saknas.

En av de hårdast drabbade städerna är Cali, med 190 bekräftade döda och där fler än 45.000 familjer har fått sina hus skadade eller helt förstörda. 

En månad efter katastrofen åker Proletären till miljonstaden i västra Colombia, och möter både de som blivit av med sina hem och de som ser till att deras grannar har någonting att äta och åtminstone ett tält att sova i. Ofta är det personer som själva drabbats som samtidigt också hjälper sina grannar med det mest nödvändiga.

En som blivit bostadslös på grund av jordbävningen är pensionären José Alberto Haya som vi träffar i bostadsområdet Chiminangos i de nordöstra delarna av staden. Nu bor han och hans fru i ett rum de hyr tillfälligt, efter att först ha sovit i tält i det improviserade tältlägret i området.

– Vi kom ut med kläderna vi hade på kroppen. Allt annat blev kvar däruppe, berättar han.

Men det kunde ha gått mycket värre. José Alberto pekar på en mörk fläck i trappan som rasat i trappuppgången. Det är spåren efter hans granne, en gammal dam som fick panik under skalvet, rusade ut ur lägenheten och klämdes ihjäl under trappsegmentet som föll över henne. Där blev kroppen kvar i två dagar innan räddningsarbetare kunde ta ner henne.

Trappuppgången och lägenheten med alla tillhörigheter är avspärrade på grund av rasrisken. Men en del trotsar avspärrningsbanden för att komma åt sina tillhörigheter i lägenheterna.

Som tusentals andra i staden har José Alberto och hans fru kunnat ta del av den praktiska solidaritet på gräsrotsnivå som blomstrat i den svåra situationen. 

– Hjälpen har kommit från samma folk som bor här, invånarna i Cali är mycket solidariska. Varje dag kommer människor med bönor, ris och andra livsmedel, säger José Alberto Haya. 

José Alberto och hans fru klarar liksom många andra drabbade vardagen i den akuta situationen tack vare ideella krafter och personliga tillfälliga lösningar, som att bo hos släktingar. Men någon långsiktig lösning på deras situation finns fortfarande inte, vilket hänger ihop med att Colombia nyss bytt regering.

När jordbävningen skakade Colombia hade vänsterpresidenten Gustavo Petro precis fått lämna sin post, efter en knapp valförlust för hans partikamrat Iván Cepeda i presidentvalet två månader tidigare. Bara några dagar innan skalvet hade den av Donald Trump uppbackade högerpopulisten Abelardo de la Espriella istället svurits in som landets president, och den nya regeringens hantering av katastrofen har lett till hård kritik. 

Abelardo de la Espriellas ministrar har vägrat att medverka i den överlämning som annars är praxis mellan avgående och tillträdande regeringar, för att det administrativa arbetet ska kunna flyta på friktionsfritt. Och samtidigt som tiotusentals colombianer blev bostadslösa åkte landets nya bostadsminister, efter tre dagar på sitt nya jobb, på semester på den karibiska kusten istället för till den jordbävningsdrabbade västkusten.

– Den nya regeringen har varit helt frånvarande, och istället för att förenkla för solidaritetsarbetet har de försvårat för oss, säger Myriam Durán som sedan första dagen efter jordskalvet hjälpt till med insamling och utdelning av filtar och livsmedel.

– Regeringen tillät inte internationell hjälp som hade kunnat rädda fler liv, säger hon och syftar på hur Abelardo de la Espriella bland annat stoppade räddningsarbetare från det vänsterstyrda Mexiko från att få komma in i landet.

Istället välkomnade de la Espriella en räddningspatrull bestående av 82 personer från den israeliska krigsmakten till Cali. En total omsvängning från hur Petros regering bröt de diplomatiska relationerna med Israel i protest mot folkmordet i Palestina.

Den nya presidenten har fördömts för att bjudit in en grupp företrädare för det pågående folkmordet, samtidigt som israelerna kritiserats för att mest ha tagit selfies framför kollapsade byggnader medan grannarna som redan utförde räddningsarbetet kördes bort av polisen när israelerna kom.

– De kom hit och tog bilder på sig själva som om det var en cirkus, säger Myriam. 

Som kontrast till de israeliska soldaternas pr-operation vill hon lyfta den gräsrotssolidaritet som blomstrat mitt i den mörka katastrofen.

– Hela staden mobiliserade från första dagen. Folk tog sig till områdena med mest förstörelse för att hjälpa till med att städa upp, rädda liv, gräva fram de döda och så vidare. Varje dag från tidigt på morgonen till sent på kvällen.

Myriam är en av ett halvdussin medlemmar och sympatisörer till Colombias kommunistiska parti som tar emot i det lokala partihögkvarteret i Cali. Diego Perdomo är en av flera partiaktivister som varit aktiva i hjälparbetet i de drabbade områdena.

Abelardo de la Espriellas regering har prioriterat sin egen u-sväng i utrikespolitiken framför att hantera jordbävningen, säger han.

– Presidenten var mer upptagen av att Colombia erkänt Israels överhöghet över de ockuperade Golanhöjderna i Syrien än av katastrofen här hemma.

Colombia med sina omkring 54 miljoner invånare är indelat i 32 departement. Epicentrum för skalvet var i Chocó, som ligger norr om departementet Valle del Cauca, där Cali är huvudstad. 

Tillsammans med Cali är Pereira, i departementet Risaralda öster om Chocó, den värst drabbade större staden i landet. När presidenten visade sig i Pereira efter jordbävningen hade redan fler än hundra personer dött. Ändå var han idel leenden och blåste slängkyssar till sina anhängare, innan han började prata om katastrofen som han lovade skulle ordnas genom den egna ”mirakelfonden”.

– Och han åkte till slut till Chocó och pratade, men det var också bara tomma ord. Han har varken den mänskliga eller politiska viljan att ta ansvar för situationen, säger Myriam Durán.

När Abelardo de la Espriella dök upp i Chocó hade han fotbollar med sitt eget partis logga med sig till barnen. Många kommentatorer har påpekat det tondöva i initiativet, då barnen i den svårtillgängliga regionen var i större behov av mat än av några fotbollar med politisk reklam på. 

Presidenten har också hånats för sitt uttalande att barnen i Chocó minsann skulle få distansundervisning fram tills att de kan ta sig till skolan igen. Ett utspel som fick den colombianska världsartisten Shakira att förklara att det inte fanns internet i området.

Till skillnad från de la Espriella hade Shakira redan tagit sig till Chocó, där hennes välgörenhetsorganisation bedriver arbete sedan tidigare. Att Shakiras insatser varit långt mer effektiva än den nya regeringens passar in i Myriam Duráns beskrivning av läget.

– Regeringen har överhuvudtaget inte någon politik för att återuppbygga de drabbade bostadsområdena och landet. Den hjälp som kommit fram har varit tack vare organisationer som inte har med regeringen att göra.

De värst drabbade områdena i Cali var i de södra delarna av staden. Här visar Bryan Gómez och Isamar Meneses från den lokala grannskapskommittén runt i bostadsområdet Altos de Santa Elena.

Tält och improviserade gemensamma soppkök kantar gatorna i området. Bryan och Isamar berättar om några av de underliggande problem som nu förvärrats med jordskalvet.

Altos de Santa Elena som idag har omkring 10.000 invånare byggdes som ett statligt projekt för drygt tio år sedan. En social satsning för att ge lägenheter till familjer som fördrivits från sina hem, dels på grund av de stora översvämningar som följde i klimatfenomenet La Niñas spår 2010-201 och dels på grund av den väpnade konflikt och den statsterrorism som plågat landsbygdsbefolkningen i Colombia i decennier.

Bolagen som fick kontrakten för att bygga husen var dock mer intresserade av betalningen än av att göra ett bra jobb för de kommande invånarna. 

– På flera ställen har marken inte varit tillräckligt stabil för att bygga på överhuvudtaget, och företagen som gjort det har använt undermåligt material och metoder. De har använt en blandning av sopor och cement när de gjutit grunderna, berättar Bryan. 

– Det finns också bara några få skyddsmurar för att jorden ska hållas på plats och inte kunna röra sig, och några få dräneringsdiken. De flesta lägenheter på bottenplan har fuktproblem, fyller Isamar i.

De vittnar både om den stora viljan att hjälpa grannar emellan och om de stora utmaningarna i området. Säkerheten är ett problem, som blivit mer akut efter jordskalvet.

– Det är en sak att ha sina saker i en lägenhet och en annan att ha dem i ett tält, konstaterar Isamar.

De berättar att det dykt upp gäng som är ute efter att ta över tomma lägenheter för att sedan behålla dem med våld. I ett område som inte är bortskämt med patrullerande polis.

– När polisen kommer och visar sig är de här i två minuter, sedan är de borta i flera timmar igen, säger Bryan.

Doften av glödande trä sprider sig i den varma eftermiddagsluften. José Maria Agüero håller på att få fyr på veden för att laga mat i ett av soppköken. 

Här serverar de lunch till 150 personer varje dag. Ingredienserna kommer både från kommunen och från privata bidrag, berättar han, medan det är grannarna som gått samman för att organisera matlagningen. 

– Vi är som en familj här där alla är vänner och hjälper till. Vi har inga speciella uppgifter utan tar itu med det som behövs.

Han har själv bott i området i sex år, men för närvarande bor José Maria med sju andra familjemedlemmar i tält efter jordbävningen. När husen blir lagade eller de kan flytta någon annanstans vet han inte.

– Allt är mycket osäkert, vi får inte veta någonting.

Bryan Gómez och Isamar Menenes från grannskapskommittén vittnar också om en allmän känsla av osäkerhet inför framtiden, där det saknas en långsiktig lösning för de cirka 500 familjer som har evakueringsorder från sina lägenheter.  

Siffran är inte exakt, då flera fått ändrad färg på klisterlappen som slår fast om lägenheten är grön (godkänd att bo kvar i), gul (beboelig under vissa villkor, som att man måste röra sig försiktigt i trappan eller i en del av lägenheten) eller röd (ej beboelig). 

– Det är mentalt påfrestande för folk som kommer hem från jobbet och ser att lägenheten som var gulmarkerad på morgonen nu har fått en röd lapp, säger Isamar.

Det är främst lägenheter på de nedersta våningarna som rödmarkerats på grund av svåra skador. 

– Men de flesta av de gröna lägenheterna på femte och sjätte våningen har också skador, där en bit av taket ramlat ner till exempel, säger Isamar. 

En annan paradox är för alla dem vars lägenheter på de övre våningarna är grönmarkerade, men där trappan upp till lägenheten inte är det.

– Det trillar av bitar från trapporna och man känner hur de rör på sig när man går i dem. Lägenheten på femte våningen är grön, men ska man riskera livet i den utdömda trappan varje dag? säger Isamar.

En utmaning för grannskapskommittén är att överhuvudtaget få stadsförvaltningen att lyssna på dem. Altos de Santa Elena är längst ner på Colombias sexgradiga skala över hur socioekonomiskt välmående ett område är, och de boende osynliggörs ofta, säger de.

– Den offentliga förvaltningen borde komma hit och låta oss visa dem området och behoven, säger Bryan.

– Det känns som att vi tigger staten om hjälp när det är deras ansvar. De kan inte heller påstå att alla i området är inkräktare. De allra flesta här har antingen köpt sina lägenheter, hyr eller har fått dem från staten, säger Isamar.

Här i Altos de Santa Elena är många av invånarna fördrivna från sina hem i byar på landsbygden, offer för den långvariga och blodiga konflikten mellan den colombianska staten (uppbackad av paramilitära dödspatruller) och främst den marxistiska Farcgerillan, som formellt avslutades genom ett fredsavtal som undertecknades 2016.

Men fortfarande har andra grupper inte låtit sig avväpnas, och i motsats till regeringen Petros fredspolitik har Abelardo de la Espriella sedan han blev president formellt avslutat alla samtal med bland annat ELN-gerillan. Istället har han intensifierat de militära attackerna, som skördar också civila offer. 

Den nya presidenten fick kritik i valrörelsen för sitt uttalande om att han vill ”slita inälvorna ur vänstern”, och använder också kriget mot de väpnade grupperna i sin egen våldsförhärligande propaganda. I ett uppmärksammat inslag på regeringens officiella sociala medier ses Abelardo de la Espriella visas runt i ett rum med offren för militärens senaste bombningar i vita plastsäckar på golvet.

Att ”slita inälvorna ur vänstern” är inte bara av bildlig betydelse i ett land som Colombia. På 1980- och 1990-talet utrotades nästan vänsterpartiet Unión Patriótica fysiskt, när omkring 6.000 av partiets företrädare och medlemmar mördades.

Gildardo Silva var med och bildade UP 1985, som han också varit kongressledamot för de senaste fyra åren då han representerat Valle del Cauca i representanthuset. Nu ser han en uppenbar risk för att det politiska våldet ska öka.

Sedan de la Espriella vann valet har redan flera lokala företrädare för det nya vänsterpartiet Pacto Historico, där kommunistpartiet och UP ingår, mördats. Och i juli greps en man med en bomb utanför kommunisternas högkvarter i Medellín.

Vad gäller effekterna efter jordbävningen säger Gildardo Silva att återuppbyggnaden är den huvudsakliga uppgiften för staten. 

– Först måste man bygga upp bostäderna igen, och sedan få igång de produktiva aktiviteter som också drabbats. Vi kan åka ut med mat och vatten, men bönderna i de mest drabbade områdena måste få hjälp med att reparera sina hus.

Abelardo de la Espriella – som likt Javier Milei i Argentina lovat skära ner statsapparaten till ett minimum och vill driva landet som ett företag – har utfärdat en lag som ger privata företag skattelättnader om de bidrar till återuppbyggandet. Presidentens så kallade mirakelfond leds också av kapitalisten Jaime Uribe.

– Det finns inte mycket till säkerhet för att staten kommer att ta sitt ansvar. Den här regeringen säljer ut presidentmakten till privata företag, säger Gildardo Silva.

Myriam Durán påminner om att det Colombia där Abelardo de la Espriella nu är president både är ett av världens rikaste länder och ett av världens mest ojämlika.

– Resurserna finns, det är bara viljan som saknas.