Det palestinska motståndet har många minnesdagar för sin kamp mot först den brittiska och senare den sionistiska koloniseringen. Det stod redan från slutet av 1880-talet klart att koloniseringen av Palestina avsåg att med alla medel, inklusive folkmord, rensa landet från dess befolkning. Men förtryck föder motstånd. Den stora revolten i Palestina 1936 är ett exempel på det.

Den 19 april 1936 utlystes en generalstrejk i Palestina som varade ända fram till oktober samma år. Det blev en av de längsta oavbrutna generalstrejkerna i historien – en protest mot det brittiska styret och den tilltagande sionistiska judiska bosättarkoloniseringen, understödd av Storbritannien, som fråntog palestinier sin mark och hotade att ödelägga det palestinska samhället.

Strejken krävde ett slut på judisk invandring och markförvärv och begärde upprättandet av en självständig nationell regering. Strejken omfattade även av en bojkott av judiska produkter och tjänster samt skattevägran för att paralysera ekonomin.

Den brittiska regeringen utlyste undantagstillstånd och tog till fascistiska metoder för att kväva upproret.

Efter generalstrejken skiftade konfliktens centrum till landsbygden. Ett folkligt bondeuppror följde där palestinier under tre års tid bedrev gerillakrigföring. Tidvis befriades stora delar av landet och flera större städer såsom Jaffa, Gaza, Ramallah, Betlehem och Gamla staden i Jerusalem.

I grunden var revolten ett uttryck för de motsättningar som orsakades av omvälvningen av Palestinas sociala och ekonomiska strukturer – från en i huvudsak arabisk, halvfeodal jordbruksekonomi till en västerländsk, kapitalistisk industriell ekonomi dominerad av judiskt-europeiskt kapital, understödd av brittisk imperialism.

Omvandlingen skedde förhållandevis snabbt och på bekostnad av både den palestinska småbourgeoisien och arbetarklassen.

När revolten bröt ut hade Palestina varit under brittiskt mandat efter den uppdelning som gjorts av segermakterna efter första världskriget. Det hemliga Sykes-Picot-avtalet hade redan 1916 styckat upp de delar av Västasien som varit under Osmanska rikets kontroll till Storbritannien respektive Frankrike. Palestina hamnade då, efter 400 år av osmanskt styre, under britternas koloniala och militära kontroll.

Det skulle dock visa sig att britterna hade andra planer för Palestinas kolonisering.

Raseringen av det palestinska samhället

En omfattande invandring av europeiska judar till Palestina tog fart i samband med Balfourdeklarationen 1917, vilken gav Storbritanniens tydliga stöd till sionisternas planer på att genom köp och stöld av palestinsk mark och egendom stegvis tillskansa sig makten över landet och upprätta ett judiskt hemland. Den judiska befolkningen mångdubblades och judiskt markägande mer än fördubblades.

Under 1930-talet ökade den judiska invandringen kraftigt till följd av nazisternas förföljelser i Tyskland och Adolf Hitlers maktövertagande. Mellan 1933 och 1936 invandrade mer än 160.000 judar till Palestina, 60.000 fler än under hela 1920-talet. År 1939 uppgick den judiska befolkningen i Palestina till över 445.000 personer, närmare 30 procent av den totala befolkningen. Samma siffra 20 år tidigare var mindre än tio procent.

Det palestinska samhället dominerades under denna period av jordbrukare och beduiner – de senare inte alls jordlösa nomader utan byar med gemensamma marker för boskapsskötsel med sitt eget produktionssätt, sina egna traditioner, kunskaper i jordbruk, hantverk och historia. Överskottet från odlingarna exporterades. Jaffaapelsinerna och den palestinska olivoljans höga kvalitet var kända världen över sedan sekler. 

I städerna arbetade arbetare och hantverkare med allt från smide till broderier. Där levde också handelsmän, fiskare, utbildare, bankirer, författare och feodalherrar. Samhället i stort var patriarkalt med ett fåtal rika släkter som styrde – ett klassamhälle.

Det var på landsbygden som motsättningarna var som skarpast och där konflikten antog sin främsta form. Landsbygden och beduinsamhället, som spelade en avgörande roll i revolten 1936-1939, raserades i koloniseringsprocessen och i övergången från brittiskt mandat till den sionistiska etnostaten Israel.

Författaren och PFLP-talespersonen Ghassan Kanafani beskrev 1972 förhållandena åren kring revolten 1936. 30 procent av de palestinska arabiska bönderna ägde ingen mark. Nästan 50 procent av de övriga ägde tomter som var för små för att tillgodose deras levnadsbehov.

Kanafani mördades senare samma år, 1972, av den israeliska underrättelsetjänsten, genom en bilbomb som sprängde honom och hans systerdotter i luften.

Genom fördrivning, exproprieringar, förvärv och uppköp förlorade palestinska bönder sin mark. Britterna understödde denna process genom att konfiskera palestinska markområden och överlåta dessa till judiska invånare. Detta resulterade i en växande klass av egendomslösa jordbruksarbetare som sökte sig till okvalificerat lönearbete i städernas utkanter. Men där fanns inte heller några jobb.

Sionistiska industrialister anställde endast judiska arbetare, även om dessa var helt oerfarna, som betalades högre löner. Enbart judisk arbetskraft fick arbeta i bosättningarna och bedriva jordbruk på de judiska gårdarna.

Palestinsk arbetskraft nekades anställning och möjlighet till försörjning. Den palestinska pärlindustrins exporter minskade med två tredjedelar mellan 1930 och 1935. ”Antalet palestinsk-arabiska tvålfabriker enbart i Haifa minskade från tolv stycken år 1929 till fyra år 1935”, skriver Kanafani.

Det brittiska mandatet beviljade dessutom skattelättnader och ekonomiska förmåner för judiska invandrare. Särskilda importregler och tullar implementerades till gagn för den växande judiska industrin. Medan britterna verkade för en medveten nedläggning av palestinska institutioner på alla nivåer, liksom allmän avväpning, stöttades sionisterna med kapital och beväpning utifrån.

I oktober 1935 upptäckte hamnarbetare i Jaffa en hemlig vapenlast när de lastade av ett belgiskt lastfartyg vid namn Leopold II. Vapenlasten var avsedd för Haganah, den främsta judiska paramilitära gruppen under det brittiska mandatet (vilka britterna också samarbetade med) och som senare omvandlades till den reguljära israeliska armén IDF.

Kravet på ”endast judisk arbetskraft” var en central komponent i den sionistiska bosättarstrategin. Detta, tillsammans med markköp, storskalig invandring och kolonialt våld, utgjorde sionismens huvudsakliga metoder under denna period.

Situationen för de palestinska araberna var extremt pressad. Bönder fråntogs sin jord och befann sig längst ner i den sociala pyramiden. Arbetarna i städerna rönte i många fall samma öde. Beduinerna, som utgjorde ungefär en tredjedel av befolkningen, drabbades särskilt hårt med utbredd svält och stora umbäranden.

Förlusten och överföringen av markägande hade sina historiska föregångare. Palestinska feodalherrar hade i och med den osmanska jordreformen i mitten av 1800-talet köpt upp mark som tidigare endast kunde arrenderas. Alla jordbrukare hade inte lagfarter och de var kollektivt upptagna i byns namn. Samma förhållande gällde beduinerna.

Lägg därtill att många palestinska småbönder sålde sin mark till stora jordägare för att införskaffa vapen under al-Buraq-upproret 1929 – där beduinerna också spelade en huvudroll – och protesterna 1933 mot det brittiska mandatet.

Det palestinska ledarskapet

Revolten ledde palestinska ledare till att forma den så kallade Arabiska högre kommittén i slutet av april 1936, en sammanslutning av olika arabisk-palestinska fraktioner. Under ledarskap av stormuftin av Jerusalem, Haj Amin al-Husseini, spelade kommittén en framträdande och viktig roll i generalstrejken och revolten.

al-Husseini kom från en välbärgad familj, en av Jerusalems mest framträdande. Både hans far och farfar var tidigare muftin. Haj Amin al-Husseini hade nära kopplingar till britterna, som 1921 tillsatte honom som stormufti, en post han tog över efter sin bror Kamil al-Husseinis bortgång.

Storbritanniens stöd till den sionistiska rörelsen fick dock det traditionella ledarskapet, inklusive stormuftin, att allt mer vända sig emot den brittiska överheten, istället för att agera lojala kompradorer som tidigare. Britterna fann å sin sida ”en mer lämplig allierad” i de judiska sionisterna, med Ghassan Kanafanis ord.

Den konservative Haj Amin al-Husseini var stark motståndare till Sovjetunionen och socialismen. I opposition mot britterna allierade han sig med det fascistiska Italien och Nazityskland, dit han också tog sin tillflykt under andra världskriget.

Skärpan i den nationella frågan ledde till en relativ intressegemenskap mellan arbetarklassen, bönder och den härskande klassen i Palestina. Det reaktionära ledarskapet var tvungna att ge efter för, och i viss utsträckning stödja, de revolutionära krav som restes under revolten.

”Å andra sidan kunde det palestinska feodala och religiösa ledarskapet inte tolerera framväxten av en arabisk arbetarrörelse som var oberoende dess kontroll. Rörelsen utsattes därför för terror från det arabiska ledarskapets sida”, skriver Kanafani, och fortsätter:

”I början av 1930-talet mördade muftins grupp Michel Mitri, ordförande för det arabiska arbetarförbundet i Jaffa. Flera år senare mördades även Sami Taha, fackföreningsman och ordförande för det arabiska arbetarförbundet i Haifa. I avsaknad av en ekonomiskt och politiskt stark nationell bourgeoisie konfronterades och förtrycktes arbetarna av det traditionella feodala ledarskapet”.

Oaktat ledarskapet var revolten djupt förankrad i det palestinska folket. Restauranger erbjöd gratis mat och husrum till de behövande. Att servera mat åt de hungriga blev en revolutionär handling i sig. 

I samband med generalstrejken skapades lokala kommittéer runt om i landet för att underlätta och åtgärda problem som uppstod, bland annat genom att samla in och distribuera donationer. I Jerusalem fanns till och med subkommittéer för biltransport, medicin och vård, juridiskt stöd, hantverk och hjälp för de fattiga.

Här fanns tydliga exempel på klassöverskridande samarbete. Så erbjöd flera palestinska fastighetsägare sina hyresgäster att skjuta upp eller slippa betala hyran så länge revolten pågick. 

Palestinska kvinnor deltog i demonstrationerna i städerna, samlade in pengar för att finansiera upproret, organiserade kvinnokommittéer och smugglade vapen, ammunition och annat material till gerillastyrkorna. Det var heller inte ovanligt, i synnerhet på landsbygden, att kvinnor gjorde väpnat motstånd. 

Izz ad-Din al-Qassam

Den Syrienfödda religiösa ledaren Izz ad-Din al-Qassam, som givit namn åt Hamas beväpnade gren, spelade en särskild roll i revolten. Rörelsen som byggdes upp kring honom var avgörande i att förmå det traditionella ledarskapet att stödja det väpnade motståndet.

al-Qassam var känd för sin organisatoriska förmåga och folkliga förankring, i synnerhet bland de fattiga. Efter sin ankomst till Palestina i början av 1920-talet började al-Qassam predika för fördrivna bönder och äldre personer i slumområden nära Haifas bangårdar. 

Övertygad om att militärt motstånd var vägen till befrielse och det enda sättet att besegra sionismen och den brittiska kolonialismen byggde al-Qassam upp hemliga cellbaserade paramilitära nätverk. 

al-Qassam-rörelsen utgjorde ”en vändpunkt i den nationalistiska kampen och spelade en viktig roll i anammandet av en mer avancerad kampform i konfrontation med det traditionella ledarskapet som hade blivit splittrat och oenigt inför den växande kampen”, skriver Ghassan Kanafani. Han menar att ”den qassamistiska resningen, som utlöstes av shejk Izz ad-Din al-Qassam, var den verkliga starten på 1936 års revolt”, trots att al-Qassam själv hade dödats i en eldstrid med brittiska styrkor i Jeninområdet ett halvår tidigare.

Den 15 april 1936, några dagar innan generalstrejken utlystes, attackerade anhängare till al-Qassam en lastbilskonvoj mellan Nablus och Tulkarem och dödade två judiska chaufförer. Det ledde till en kraftig ökning av våldsamma konfrontationer mellan judiska bosättare och palestinier.

Utöver sambandet mellan religion och nationell befrielse symboliserade al-Qassam enheten i den panarabiska kampen mot europeisk kolonialism. Han förklarade sitt stöd till Libyen efter Italiens angrepp 1911 och uppmanade folk att stödja det libyska folket. (Kriget 1911 var första gången bomber släpptes från flygplan, vilket Natostyrkor hundra år senare upprepade genom att på nytt bomba sönder Libyen 2011.) Mellan 1919 och 1920 stred Izz ad-Din al-Qassam även i upproret mot Frankrikes ockupation av Syriens kust.

Efter al-Qassams martyrskap utlyste Haifa generalstrejk under sorgetiden i november 1935. Alla affärer och restauranger stängde sina dörrar. Tusentals människor, mestadels fattiga, deltog i begravningsprocessionen, den största som staden någonsin hade skådat.

Britternas blodiga repression

Storbritannien trappade upp sin våldsapparat för att krossa upproret med avrättningar, polisräder, massgripanden, militär kontrollpunkter, utegångsförbud och hussprängningar.

Enbart i Gamla staden i Jaffa sprängdes över 200 hus i juni 1936 av brittiska styrkor, vilket lämnade tusentals palestinier hemlösa. Det går än idag att hitta stenbitar från förstörda palestinska hem längs med stränderna i vad israelerna idag kallar Tel Aviv.

Palestinas gränser stängdes och telefonledningar till grannländerna kapades. Britterna förbjöd tidningar, stängde alla arabiska tryckerier, brände ner åkrar och stal boskap. Hundratals rebeller hängdes offentligt.

Arabiska högre kommittén förbjöds i september 1937 och dess ledare arresterades, deporterades till Seychellerna eller avrättades. Hundratals rebelledare hölls fängslade i ett koncentrationsläger nära Akka, utan åtal eller rättegång. Andra, såsom Haj Amin al-Husseini, tvingades i exil, till Libanon, Syrien och Irak.

Britterna förbjöd till och med palestinier från att bära keffiyeh, som från början i huvudsak bars av bönder och beduiner men som under revolten kom att användas för att dölja personers identitet för att skydda mot britternas repression.

Som svar började palestinier över hela landet och i alla samhällsklasser bära keffiyeh i solidaritet med motståndsrörelsen. Även den mer välställda urbana klassen i städerna ersatte den osmanska fezen med keffiyehn, som blev en enande nationell symbol som stärkte den palestinska identiteten. En symbol för antikolonialism och motstånd mot det brittiska mandatet och sionismen.

Idag bär människor världen över keffiyeh för att visa solidaritet med Palestina.

Ett nederlag för befrielsekampen – som sådde fröna för framtiden

Ghassan Kanafani menade att upproret 1936-1939 resulterade i ett bakslag för den palestinska revolutionära rörelsen. Han identifierar tre fiender till denna rörelse: det lokala reaktionära ledarskapet, regimerna i arabstaterna som omger Palestina och den imperialistisk-sionistiska fienden.

Dessa krafter utgör fortfarande, om än i annan form, det huvudsakliga hindret för Palestinas nationella befrielse. Den palestinska myndigheten, som upprättades i samband med Osloavtalet på 1990-talet, är kollaboratörer till den israeliska ockupationen och medskyldiga i fördrivningspolitiken på Västbanken. Regeringarna i Egypten, Jordanien, gulfstaterna, Libanon och Syrien fortsätter svika det palestinska folket. Och USA har ersatt Storbritannien som den dominanta imperialistmakten som möjliggör Israels bosättarkoloniala projekt. 

Utbrottet av våld och civil olydnad i april 1936 var till sin natur spontan, trots att konflikten och spänningarna hade byggts upp under lång tid. Många års upprepade demonstrationer, fredliga protester och våldsamma sammandrabbningar kulminerade i revolten.

”I hela den palestinska kampens historia var det väpnade folkliga upproret aldrig närmare seger än under månaderna mellan slutet av 1937 och början av 1939”, skriver Kanafani. Kanske finns här likheter med dagens situation. Trots sin militära styrka har den israeliska apartheidstaten aldrig varit så försvagad som den blivit till följd av den motståndsvåg som Hamas inledde genom attackerna den 7 oktober 2023.

Revolten 1936 påminner oss om att fördrivningen och den etniska rensningen av Palestina började långt innan 1948, då den israeliska staten grundandes. Trots att den misslyckades så utgjorde revolten en vändpunkt i den palestinska självständighetskampen och lade grunden för de som än idag kämpar för ett fritt Palestina.