Mitt äldsta barn började skolan nu i höst. Ett stort steg i en liten människas liv och, i ärlighetens namn, i en förälders.
Nervositeten och förväntan var hög, både hos honom och hans föräldrar. Mina tankar gick väl som många andras: kommer han få rätt stöd? Fortsätta våga vara sig själv? Få fortsätta att vara nyfiken och hungrig på kunskap? Få kompisar?
Det är som sagt en stor förändring att gå från förskolan till skolan. Många känner nog igen det. Tryggheten från förskolan är borta. Barnen förväntas ta mycket mer eget ansvar. Och så ett nytt moment för familjen, en frukt ska med i väskan varje dag. En liten sak, kan tyckas. Men inte för alla.
Varje vecka får vi ett veckobrev. Det innehåller påminnelser om viktiga datum, att det är Crazy Friday sista fredagen i månaden (denna gången är temat ”tokiga hattar” förra var ”kläder ut och in eller på fel ställen”) och en sammanfattning av vad de gjort under veckan. I veckobrevet finns också den återkommande uppmaningen om frukten ”skicka gärna med en frukt eller macka till förmiddagens högläsning, men ingenting sött och inte för mycket”.
Denna uppmaning gör mig beklämd. Bekymrad. Nej, fan. Den gör mig förbannad. Inte på tjatiga lärare. Inte på föräldrar som tydligen alltid skickar med en hel lunch inklusive efterrätt. Nej, jag blir förbannad över att vi tydligen inte kan bjuda även skolbarnen på en ynka frukt på förmiddagen.
Jag hade med nöje betalat en extra krona i skatt eller till och med flera för att alla barn ska garanteras en frukt om dagen fem dagar i veckan. Jag är säker på att det skulle lätta bördan för många familjer. Det är mycket att hålla koll på ändå och frukt är dyrt. Hos de som dessutom får sänkt socialbidrag, som regeringen lovat, ligger nog frukten pyrt till.
Ja visst, föräldraansvar och allt det där men kom igen. Vi är människor. I ett samhälle.
I en kommun. Gemensamt.
För oavsett hur hårt individualismen har piskats in i oss de senaste 30-40 åren så kommer vi inte ifrån att utan gemenskapen så är vi inte människor. Vi måste, och vill faktiskt, hjälpas åt.
Men när allt mer ansvar läggs på individen och villkoren blir allt kärvare blir det svårt att inte sluta sig och bara se till sig själv. Det är svårt att orka se förbi dimridåer, fina ord och rena lögner från dem som är satta att styra vår tillvaro.
När all energi och tid går åt till att överleva och få vardagen att gå ihop är det inte lätt att lyfta blicken och se den faktiska roten till det jävliga. Och ännu svårare är det att orka göra något åt det. Men göra något måste vi, och det gäller ju inte bara frukten. Om det ändå vore så väl. Nej, för att citera en otäck karaktär i en favoritfilm: ”Det är principen.”
Tumskruvarna dras åt och vårt rörelseutrymme blir allt mindre. Allt mer av det som tidigare var en gemensam angelägenhet ska nu lösas på ett individuellt plan. Vi måste kämpa för det motsatta. För ett samhälle där alla bidrar med vad vi kan och ser till att alla får vad de behöver. Ta pengar från de rika och ge frukt till alla barn!
Det blir nog bra med skola och fritids för storbarnet. Han verkar trivas, och de verkar trivas med honom.
Okej, här kommer skryt: När jag hämtade grabben på fritids för några veckor sedan visade han stolt upp teckningarna han gjort under eftermiddagen. Denna gång var en av dem en Palestinaflagga över hela pappret på ena sidan och på andra en regnbåge och texten ”Rädda Palestina”.
Fritidspedagogen stod bakom och log, och mitt hjärta svämmade över av stolthet och värme. Mitt kloka, tänkande och kännande barn. Tillsammans gör vi en bättre värld. Du, jag och alla andra.
