1988 kriminaliserades eget bruk av narkotika och 1993 infördes fängelse i straffskalan för eget bruk. Där ingår bestraffning och andra åtgärder som man trodde skulle leda till ett narkotikafritt samhälle. Vad vi kan se är att dessa insatser inte lett till de önskade resultaten.
Vad som är tydligt är att bruket av narkotika inte har minskat och att den svenska narkotikadödligheten ligger på en hög nivå internationellt, och Sverige har idag flest narkotikabrott per capita i hela EU.
Den viktigaste tvistefrågan i internationell narkotikapolitik i dag handlar om hur och med vilka medel kampen mot narkotikans skadeverkningar ska föras. Två huvudriktningar kan identifieras: skadelindring/skademinimering (harm reduction) och det narkotikafria samhället. Sverige är det land i västvärlden som i särklass och tydligast har drivit den senare linjen vilken har visat sig vara ett stort misslyckande.
Allt fler länder har övergett idén om ett narkotikafritt samhälle och blivit förespråkare för skademinimering medan andra argumenterar för ett antal möjliga mellanvägar.
Skademinimering är ett paraplybegrepp för åtgärder som kan minska de sociala, ekonomiska och hälsomässiga skador narkotikaanvändning leder till för både individen och samhället. Utgångspunkten betonar missbrukaren som individ, en medborgare, och den beroendes rätt till vård och behandling.
Skademinimerande insatser som är av stor betydelse är sprutbytesprogram och underhållsbehandling med metadon eller subutex. Dessa metoder stöds av WHO och Internationella röda korset. En ytterligare insats är naloxon-nässpray som kan häva en överdos av opiater. Tanken är att med hjälp av dessa program möta missbrukaren och vid dessa tillfällen motivera att söka hjälp.
Narkotikaberoende är en multifaktoriell sjukdom och det rimliga borde vara att avkriminalisera bruket av narkotika och i stället erbjuda vård och behandling. Avkriminalisering är inte detsamma som legalisering. Detta är en missuppfattning.
Avkriminalisering innebär att ta bort det straffrättsliga ansvaret för eget bruk och mindre innehav av narkotika. Vad som behövs är en förändrad human narkotikapolitik som går från straff till vård, stöd, behandling, prevention och skademinimering och som hjälper den beroende att komma tillbaka till ett liv utan droger.
Skademinimeringsperspektivet är inte bara en narkotikapolitisk åtgärd utan också en hälsopolitisk insats för utsatta människor. Det handlar om allas rätt till en jämlik hälsa och även drogmissbrukare har rätt till hälsovård. Vad som saknas är oftast möjligheterna att få hjälp när man är motiverad. Bruk och missbruk av narkotika kan med framgång minskas, begränsas, regleras, bekämpas men aldrig helt elimineras.
Vi måste rikta vårt fokus åt rätt håll genom att fortsättningsvis kriminalisera drogen, avkriminalisera missbrukaren och erbjuda adekvat vård och återge missbrukaren människovärde. Internationella studier visar att en avkriminalisering inte leder till ökat narkotikabruk (Estrada, Stenström, Tham 2024).
Skademinimerande åtgärder minskar de skador och kostnader som narkotikamissbruket orsakar. Synsättet står inte i strid med en restriktiv narkotikapolitik. Det handlar om att bygga kontakter med missbrukaren och minska de narkotikarelaterade sociala konsekvenserna liksom hälsoriskerna.
I Sverige måste vi få en ökad acceptans för skademinimerande åtgärder och en avkriminalisering av ringa användning för eget bruk. Åtgärder som inte är villkorade utan som i förlängningen kan leda fram till ett drogfritt liv.
Avslutningsvis vill jag föreslå att en utredning tillsätts för att utreda avkriminalisering av eget bruk och mindre innehav. Kostnaderna för att upprätthålla ett förbud mot att använda narkotika är omfattande och en avkriminalisering skulle avlasta rättsväsendet väsentligt. Dessa frigjorda resurser kan då användas till vård, prevention och skademinimering.
Thomas Thomasson
Drogfri narkoman och tidigare universitetslektor i sociologi
