Att kapitalismen ständigt kastas in i kriser är en dyrköpt erfarenhet för arbetarklassen. Det drabbar alltid oss – i det stora och i det lilla – samtidigt som överklassen vältrar sig i överflöd.
I Sverige har kapitalismen skamlöst härjat och plundrat vårt gemensamma de senaste decennierna. En halv miljon svenskar går arbetslösa. En halv miljon är skuldsatta hos Kronofogden.
Svenskarnas skulder till bankerna och valutasvinen uppgår till över 5.000 miljarder kronor, motsvarande 87 procent av BNP. Det är framförallt på grund av bostadsnöden som tvingar arbetare och medelklassen till dyrköpta bolån.
Det skapar fogliga anställda som till varje pris måste få behålla jobbet. Man vågar inte förena sig, vågar inte kämpa emot. Fattigsverige växer så det knakar.
Inför 1 maj kan det därför kännas aningens modfällt. Vi ska högtidlighålla de uppoffringar våra systrar och bröder gjort i kampen för ett annat samhälle – samtidigt som vi tar över stafettpinnen i närmast stiltje.
Det är få som tror eller kan föreställa sig att det ens går att lösa samhällsproblemen. Bland riksdagsklägget finns endast ett så kallat ”vänsterparti” som till priset av alla sina röda linjer hoppas få sitta i en socialdemokratisk regering.
Nedrustningen av samhället ska bara fortsätta som innan, med enda tillägget att vi rullar hundratals miljarder till krigsindustrin och krigsmakten, vilkas anslag ökar i rasande fart samtidigt som spillrorna av välfärden blir allt mindre. Alla i riksdagen är överens om det.
Men vi ska inte ge upp hoppet. Vi kommunister säger ofta att vi måste lita till de egna krafterna. Vad innebär det här konkret?
Låt mig ta ett färskt exempel: Min hyresvärd vill höja hyran med 15 procent från 1 juni. Hyresvärden är en stiftelse med ”social profil” och styrelseledamöter från S och V. Det skulle bli den andra hyreshöjningen i år.
När vi fick beskedet blev jag förbannad. Med hjälp av ett par kamrater knackade vi dörr bland alla grannar och samlade namnunderskrifter till ett brev. Vi har nu börjat organisera oss för att kunna pressa på Hyresgästföreningen såväl som hyresvärden.
Hur det kommer sluta vet jag inte än. Men de senaste två veckorna har grannar ständigt hört av sig. Många kommer med kloka förslag. De har lusläst stiftelsens bokföring och läst domar från tidigare tvister, allt för att ge oss öppningar att kunna slå tillbaka stålbadet – tillsammans.
Det jag därför vill påminna mig själv inför 1 maj är att vi kan göra mycket i det lilla om vi faktiskt vågar lita till våra egna krafter. Vi måste ta varje tillfälle i akt att tala klarspråk bland grannar, arbetskamrater, lagkamrater – och låta ilskan bli till en konkret kraft som inte kröker rygg för överheten.
För visst är det bättre att vi står rakryggade tillsammans när kapitalismens kris drabbar oss. Vi måste, som man sagt i alla tider, organisera oss. Ibland rör det sig inte om mer än ett par timmar under några soliga dagar i april, tillsammans med andra. Ett par listor och några pennor.
Börja där. För om inte vi, om inte nu – när då och vilka annars?
