På den internationella arbetarrörelsens dag, 1 maj, valde Kristdemokraternas Ebba Busch att gå ut i frontalattack mot den svenska fackföreningsrörelsen. Ebba Busch våndas över att hennes partikamrater frysts ut och blivit av med förtroendeuppdrag på grund av sitt politiska engagemang. Enligt henne så urholkar det fackföreningarnas legitimitet.
Föreningsfriheten är tydlig: Föreningar får välja vilka som får och inte får inneha förtroendeuppdrag. Det är därför man har stadgar.
En gång i tiden var det kommunister som inte bara stoppades från förtroendeuppdrag, utanuteslöts från fackföreningarna. 1940, när antikommunismen blivit en käpphäst för socialdemokratin, så antog LO cirkulär 1144. Med hänvisning till att de ”uppträtt illojalt och brutit förbundens stadgar” uteslöts kommunister. Man kan undra vad Ebba Busch tycker om det?
LO:s stadgar säger att facket ska arbeta politiskt. Har man problem med att LO inte tycker det är förenligt med sitt arbete att fascister i KD och SD sitter på mandat, då bör man arbeta för att ändra stadgarna.
Fackföreningar måste vara politiska. Arbetsköparorganisationerna skänker miljoner till de borgerliga partierna. Fackföreningarna ska arbeta för arbetarklassens bästa och dess intressen. Man kan naturligtvis ha åsikter om Socialdemokraterna verkligen är det bästa partiet för arbetarklassen, men idag är det så ledningen i LO-förbunden resonerar.
Ska vi ha opolitiska fackförbund, i praktiken så kallade gula fackföreningarna som står på arbetsgivarnas sida, då kommer våra villkor att försämras dramatiskt.
En anledning till varför Ebba Busch kan skriva ett debattinlägg om att kristdemokrater borde få ha förtroendeuppdrag i LO-facken, är för att LO-förbunden redan förlorat sin politiska identitet, sin socialistiska ådra. LO:s trohet till socialdemokratin, så som Ebba beskriver det, är enbart av tradition och förmodligen en gnutta korruption.
För vad bedriver egentligen fackförbunden för politik idag? Bedriver IF Metall en socialistisk politik för arbetarklassen? Är det därför de försvarar det urusla pensionssystemet? Är det därför de inte vill driva sex timmars arbetsdag som politiskt krav? Är det därför de följer Riksbankens penningpolitiska riktlinjer?
Dagens LO bedriver inte en radikal politik för ett mer jämlikt samhälle. Nyligen skickade de ut en ekonomisk expert för att förklara att man inte tänker kräva kompensation för inflationen. Hela arbetarrörelsen befinner sig i en kris, som LO-utredaren Örjan Nyström beskrivit det.
På 1940-talet väckte cirkulär 1144 ramaskri inom fackföreningarna. Kommunisterna var visserligen inte socialdemokrater, men det fick inte att påstå att de uppträtt illojalt eller gått emot arbetarklassens intressen. LO fick backa.
Fler kommunister fick förtroendeuppdrag. Det bidrog till Metallarbetarstrejken 1945. En strejk som vi i mångt och mycket skulle behöva en motsvarighet till idag.
KD:s och SD:s förtroendevalda kommer däremot aldrig driva en linje för stärkta rättigheter eller högre löner. De kommer driva kapitulationslinjen, precis som dagens socialdemokratiska ledning. Det är samma skit som innan, fast möjligen luktar den mer…
