Efter en kämpig dag på jobbet och en trång resa hem med bussarna behöver hjärnan en paus. Tv sänder i vanlig ordning naturprogram, ikväll är det krokodiler som gråter när födan ska in.
Bläddrar till nästa kanal, där står riksdagens partier och rapar. Man slås av likheterna med naturprogrammen, när det gäller tårar och jakten på föda.
En av partiernas företrädare visar upp sin allvarligaste min, ledsen i ögat, och meddelar med darrande stämma att det är allvar på riktigt nu! Vi måste tyvärr minska flödet i bäckarna till de viktigaste behoven för er vanliga löneslavar. (Fast med livlös språkdräkt som inte stör ordningen.)
När flosklerna tonat ut från drängarnas parad kommer tanken. Tror de verkligen någon går på det psykologiska kriget från särintresset homo economicus (näringslivet genom Timbro och andra)? Tydligen har de lyckats hjärntvätta en del svagsinta i förmedlande ställning, men som tur är, inte själva basen i samhället.
Vi vanliga dödliga får betala för skevhetens galenskap. När man som kommunanställd får brevet med överskriften ”Åren som kommer” är det lätt att minnas när det fanns skärvor av samsyn om något som påminner om ett samhällskontrakt. Bland annat en tanke om att slippa släpa sig fram vid närmare sjuttio års ålder med rullator på byggen, skolor, fabriker och i vården etcetera. (Uppräknad riktålder kommer väl snart.) Snart är väl fackens stridsrop på barrikaderna: ”Ropen skalla, rullator åt alla”.
Förmögenheterna forsar snabbare och snabbare till det skadligaste i Sverige och världen, finanskapitalet. Kapitalismens lydiga teknokrater saluför en falsk bild om samhällets verkliga mening. Svenska politikers nya husgudar är tydligen Milton Friedmans Chicago boys och deras avsomnade vänner Järnladyn och Pinochet. Eller kanske kapitalismens nya skinande härförare som inte fått Nobels fredspris, trots att han i moraliskt undervisningssyfte släppt bomber och granater på olydiga länder.
Men varför försaka en enda liten stilla flirt, tänker väl ”eliten” i politiken. De har tydligen missat att de i folks medvetande, besläktats med det italienska spöets namn.
Istället för teknokratens inskränkta synvinkel behövs ju som vi alla vet en bredare syn på samhället. Där orsaker kopplas till verkan, eller ärligt sagt: Det finns anledningar till att folk reagerar på snedfördelningen av rikedom. Några flyr till kriminalitet eller drogar ner sig. Några fastnar i försiktigt trippande rövslickeri för en annan placering vid grytan, inte i första klass men kanske i andra klass. Men naturligtvis vill ju flertalet kunna se sig i spegeln utan att skämmas och låta mänskligheten vinna över omänsklighet.
Uppifrån skriker finanskapitalens skjutjärnsfigurer mantrat: Det finns inga pengar!
Varför inte hoppa av Nato och EU, och slopa bidragen rut och rot och ränteavdragen. Så löser vi mycket! tänker jag.
Oj, förlåt ordet bidrag, det låter ju så illa i öronen på alla blå nyanser i politikens Sverige. Svaret är lika enkelt som sant och sjunget: Vi har inget annat än vår solidaritet!
Paul Reitz,
Yrkeslärare
