I mitten av september hölls Amnestys gala med mod som tema. Jag var där tillsammans med min vän Isra Barham, som skulle få kvällens enda pris som årets Noisemaker.
Listan över artister på galan var imponerande: The Soundtrack of our Lives, The Tallest Man on Earth, Miriam Bryant, Lars Winnerbäck och Simon Superti. Konferencier var Ahmed Berhan och Ika Johannesson, och bland de närvarande fanns även den före detta vice generalsekreteraren för FN – Jan Eliasson.
Eliasson talade om respekt, fred, tillsammansskap och vikten av att göra gott. Men när han skulle prata om världens konflikter nämnde han Rysslands invasion av Ukraina, Sudan och… ”Mellanöstern”.
Han refererade till folkrätten och tvåstatslösningen som ett vinnande koncept, men som idag känns långt borta. Amnesty, bland andra välansedda organisationer, anser att situationen i Gaza är ett folkmord. Eliasson invände ändå att man först måste veta Israels intentioner innan det kan klassas som folkmord – trots de många officiella uttalandena från israeliska ministrar och Israels militära handlingar. Talet hölls dagen innan FN, Eliassons tidigare arbetsgivare, officiellt klassade det som folkmord.
Så skulle till slut priset årets Noisemaker delas ut. Isra Barham är arkitektstudent på Chalmers och ordförande för Chalmers Social Justice, studentrörelsen som kämpat för ett folkmordsfritt universitet och en bojkott av Israel.
Barham underströk att hon själv inte anser sig ha stört – det är världen som är störd. I sitt tal kritiserade hon markstölden 1948 och uppmanade publiken att organisera sig för att kunna vara just en ”noisemaker”.
De flesta tidningar rapporterade om galan men få uppmärksammade årets Noisemaker. En artikel med rubriken ”Årets Noisemaker” nämnde varken Barham eller studentrörelsen – däremot förra årets vinnare.
Chalmers nyhetssida valde heller att inte skriva om prisutdelningen. Med motiveringen att de ”inte bevakar enskilda studenters engagemang utanför ramen för studierna”. Detta trots att de tidigare rapporterat om studenters deltagande i bland annat elitidrott, cheerleading-VM och Almedalsveckan, alla exempel på individuellt engagemang utanför det strikt akademiska.
Kvällen och medias rapportering illustrerar Sveriges liberala och hycklande hållning till folkmordet i Gaza. Det är lätt att tala om mod, kärlek och frihet men svårare att stå upp för ett folks rätt att leva och motstå förtryck medan det pågår.
Att tala om ett folks väpnade motstånd när det får stöd av Nato är accepterat. Att nämna ett annat folks rätt till motstånd efter årtionden av förtryck är nästan otänkbart.
Som Omar El Akkad skriver i One Day, Everyone Will Have Always Been Against This: ”En central privilegium att vara från denna plats blir då förmågan att hålla två motsägelsefulla tankar samtidigt.”
Mod kräver konsekvent moral, inte selektivt engagemang.
