Jag har funderat på om jag kanske har ADHD. Jag får liksom inte riktigt ihop livet. Hinner inte det jag tycker att jag borde hinna med, lyckas inte hålla fokus på det jag gör.
Jag gick en kurs på jobbet och vi skulle öva på aktivt lyssnande. Jävlar vad svårt det var. Utan att tänka på något annat. Utan att tänka på vad vi skulle äta till kvällsmat, vilken fråga jag skulle ställa härnäst, vilken patient jag skulle träffa nästa morgon, om vi hade fått ut kallelsen till årsmötet och så vidare. Med en stor ansträngning lyckades jag hålla mig i nuet.
När jag kom hem berättade jag om det för min man som skrattade och sa ”men du har inte ADHD va?”. Vi har alltså pratat om det tidigare – om en eventuell diagnos. När jag glömt att det är diskmaskinen jag håller på att plocka i för att jag tar upp en leksak som ligger på köksbänken, går för att lämna den i lekrummet och på vägen dit ser en sko och plockar upp den för att lägga den i hallen och kommer på att jag ju skulle kolla om det fanns några bra vinterskor att köpa till barnet, plockar upp telefonen för att göra en sökning på nätet, ser en notis i någon app och blir ståendes mitt på golvet, stirrandes i telefonen och har ingen aning om vad det var jag höll på med.
Jag ringde min relativt välfungerande vän för att beklaga mig. Hon sa: ”är det inte bara så att du kanske har lite mycket just nu?”
Jo kanske. Men det vore så skönt att få en etikett på svårigheterna, lite tjack och sen bara orka med allt.
Men ligger problemet egentligen hos mig? Söker jag ett individorienterat svar på ett strukturellt problem?
Missförstå mig rätt. ADHD är på riktigt och jag vill inte förringa de svårigheter många med den diagnosen tampas med. Men nog är det en trend att lägga ansvaret för det allt mer krackelerande kapitalistiska systemets problem på individen.
Är du för trött? Här har du vitaminer och mediciner och träningsprogram och självhjälpsböcker. Har du svårt att få livspusslet att gå ihop? Här, köp en planeringstavla, läs ett reportage i ett glansigt magasin om hur du organiserar i hallen och vilka prylar du behöver till det – här är en länk till en sida där du kan köpa dem!
Men det är inte oss det är fel på. Det är kapitalismen och den hets och stress som systemet för med sig för vanligt folk som är grunden till våra problem och upplevda tillkortakommanden.
Diagnoser är bra. De behövs för att beskriva de svårigheter som uppstår när funktionsnivå inte går ihop med samhällets krav och förväntningar. Och när de kraven och förväntningarna blir allt högre blir diskrepansen mellan funktion och önskad nivå allt större. Det är då diagnostiseringen ökar, köerna till vården blir längre, folk mår sämre.
Vi behöver ett samhälle som ser till människors behov och generella förmåga. En arbetsvecka med färre timmar, mer resurser i offentlig sektor, fungerande samhälleliga stödfunktioner, gemenskap och möjlighet till meningsfull fritid och personlig utveckling utan att ha en tjock plånbok.
Så en påminnelse. Slå inte på dig själv. Lyft blicken, se helheten. Ta kampen där den hör hemma och gör det för helvete inte ensam. Men en sak håller jag med livsstilsmagasinen om; organisering ger förutsättningar för ett bättre liv.
