Ett säkert tecken på att valåret står vid dörren är de pr-kupper som valstrategerna och mediebyråerna börjar arrangera. Under åren med alliansen var det Maud Olofssons badtunna. Nu nöjde sig Tidöpartierna med att mingla med kläderna på när de träffades i statsministerns kök i Strängnäs.
För oss som lever våra liv utanför regeringspartiernas ansträngda poserande och Åkessons bisarra jultröja, är verkligheten allt annat än fikamingel.
Minskade statsbidrag har fått kommuner och regioner att genomföra nedskärningar som vi inte sett sedan 1990-talskrisen. Som ett brev på posten har massarbetslösheten legat oföränderligt kring rekordnivåer. För ensamstående, sjukskrivna och arbetslösa har svångremmen dragits åt när socialförsäkringssystem och skyddsnät utarmats.
Under våren tog regeringen exempelvis bort tilläggsbidraget till barnfamiljer med bostadsbidrag. Tilläggsbidraget har för många ensamstående varit helt nödvändigt för att kunna leva ett drägligt liv med sina barn. Att dra in detta sparade staten 400 miljoner per år, en bråkdel av kostnaden för de genomförda skattesänkningarna för landets rikaste.
Den kriminalitet som följer med segregationens och massarbetslöshetens utanförskap förstärks ytterligare av en ökad repression mot förortens multietniska arbetarklass. Massövervakning och visitationszoner blir svaret på de sociala problem som deras egen politik fött.
När Gazas folk utsatts för ett folkmordskrig har riksdagspartierna antingen gömt sig bakom plattityder eller aktivt försvarat Israels övergrepp. Samtidigt har en enig riksdag ställt sig bakom en historisk upprustning som står i direkt motsättning till ökade resurser till välfärden.
I många av de regioner och kommuner som de rödgröna styr administrerar de samma nyliberala nedskärningspolitik. Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Socialdemokraterna har också samtliga lyckats vända både fredsrörelsen och palestinasolidariteten ryggen. Allt färre känner entusiasm eller förtroende för riksdagspartierna.
Det hade verkligen behövts en kompromisslös röst för fred och socialism i riksdagen. Tyvärr är Kommunistiska Partiet inte tillräckligt starka för att bedriva en egen riksdagskandidatur. Istället har vi undersökt möjligheterna för en valallians. Under hösten har vi träffat representanter från bland annat Feministerna, Framtidens Vänster, Solidaritet, Socialistiskt Alternativ och Folkets Röst för att diskutera ett gemensamt agerande i valet.
Vår ambition har varit en bred “fredslista” med tydliga paroller om fred, välfärd och internationell solidaritet. Under det paraplyet tror vi att det fanns möjligheter att samla stöd hos både människor och organisationer med olika bakgrund.
Det handlade inte om att gömma andra politiska frågor eller vårt socialistiska mål. Vi döljer inte vilka vi är och vi kandiderar alltid på helheten i vår politik. Men en fredslista hade kunnat få genomslag även om den inte hade lyckats ta mandat. Bara genom sin blotta existens hade den kunnat utmana riksdagspartiernas ensidiga krigshets och bidra till att sätta fredsfrågan och antiimperialismen på agendan i valrörelsen.
Nu blev det inte som Kommunistiska Partiet önskade. Efter tre månaders diskussioner kan vi konstatera att de organisatoriska och politiska motsättningarna som fanns inte skulle hinna lösas i rimlig tid.
Att det spretar är inte konstigt i sig. Vissa ville se ett långsiktigt samarbete med mål om att bilda ett nytt parti, andra ville strunta i riksdagsvalet och samlas i en gemensam lokal valkampanj för att välja in Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat i Stockholms stadshus.
För vår del har vi inget intresse av att starta ett nytt parti och våra medlemmar har inget intresse av att valarbeta åt andra partier. Det är inget förmätet bakom den åsikten, utan ett resultat av att partiets medlemmar under lång tid varit överens om hur vi vill använda vår valrörelse för att stärka Kommunistiska Partiet.
Trots att vi inte fick det resultatet vi ville är vi glada att samtalen blivit av. Att våra partier träffas på central nivå hör inte till vanligheterna men innebär att vi nu vet var vi har varandra. Samtalen har präglats av god ton och öppen attityd. Det är grunden för framtida gemensamma ageranden, även om vi inte går till val tillsammans.
Kommunistiska Partiet ser det som självklart att söka samarbete där förutsättningarna finns, i nätverk och konkreta kampsituationer. Däremot avvisar vi tanken på att en ideologisk eller programmatisk vänsterenhet skulle vara lösningen på arbetarklassens passivitet. Därför grämer vi oss inte heller för att vårt förslag till fredslista inte blir av.
Trots att vi inte är så starka som vi vill vara, och inte har möjlighet att utmana de etablerade partierna i riksdagsvalet på egen hand, så står Kommunistiska Partiet starkare nu än vad vi gjort på många år. Våra avdelningar har fler medlemmar och högre aktivitet nu än för fyra år sedan och det kommer att märkas i årets valrörelse.
Jämfört med förra valet kommer Kommunistiska Partiet ställa upp med vallistor i nästan dubbelt så många kommuner. Vi kommer arbeta för fullt för att försvara våra mandat i Lysekil och i Gislaved och Ludvika kommer vi att kämpa för att återta dem. I Borlänge och Kramfors kommer vi för första gången någonsin ställa upp med kommunistiska listor.
Fler människor än på mycket länge kommer att kunna rösta för fred och socialism genom att kryssa någon av Kommunisternas kandidater.
Det är aldrig en bortkastad röst, utan skickar en tydlig signal om att fredsrörelsen och solidaritetsrörelsen med Palestina samlas kring Kommunistiska Partiets antiimperialistiska krav på Natoutträde, nedrustning, bojkott av Israel och socialism. Vad finns det för annat val?
