Jag har arbetat inom arbetsmarknadspolitiken sedan 2012. Under de här åren har jag mött hundratals människor som gjort allt rätt – gått upp tidigt, tagit extra skift, försörjt sina barn, betalat skatt – men som ändå hamnat i kläm när livet slagit krokben.
De har inte bett om mycket. Bara möjligheten att resa sig igen utan att tappa fotfästet helt.
När regeringen nu halverar aktivitetsstödet, från drygt 11.000 till 5.600 kronor i månaden, känns det som att historien upprepar sig. Det är samma logik som 2007, när Alliansen attackerade fackföreningarna, a-kassan och sjukförsäkringen – och när cancersjuka människor i livets slutskede tvingades in i Arbetsförmedlingens system. Då kallades det krafttag mot fusket. I dag kallas det arbetslinje.
Skillnaden är att den nya stupstocken gömmer sig i detaljerna. Efter hundra dagar minskar ersättningen med tio procentenheter, därefter med fem var hundrade dag, tills den landar på 365 kronor per dag.
För den som tidigare hade 80 procent av sin lön betyder det i praktiken att du efter ett halvår halkat ner till 60, 55 eller i slutänden 25 procent. En svetsare som tjänade 33.000 kronor i månaden står plötsligt på 11.000. En undersköterska får mindre än sin hyra.
Jag arbetar med dessa människor varje dag. De flesta vill inget hellre än att jobba. De söker, rapporterar, kämpar, pendlar, omskolar sig. Missar de en rapportering stängs ersättningen av i 45 dagar.
Det är inte frihet – det är disciplin. Men det fungerar, så länge det finns mat i kylskåpet och busskortet räcker månaden ut. När staten sänker ersättningen till nivåer där man inte längre har råd med arbetskläder, tandvård eller bränsle, då talar vi inte längre om incitament – vi talar om nedbrytning.
Det mest oroväckande är tystnaden. Åtta partiledare kan ägna en hel debatt åt 49 familjer i försörjningsstödet, men inte en minut åt över hundratusen människor i statens egna program. Och återigen pekas de arbetslösa ut som lata, trots att systemen redan är fyllda av krav, sanktioner och kontroll.
Jag minns när arbetslinjen betydde något annat. Den handlade om att ge människor verktyg – inte piska. Om att kombinera trygghet och krav, inte spela ut dem mot varandra. Formeln var enkel: trygghet + krav + verktyg.
Utan verktyg blir kraven förnedring. Utan trygghet blir omställning en stupbrant.
Solidaritet handlar inte om snällhet. Den handlar om att förstå att din grannes trygghet också skyddar din egen. När människor utförsäkras tvingas de sälja sina hem, gå på försörjningsstöd och lämna yrken där deras erfarenhet behövs. Kostnaden flyttas till kommunerna – och till oss alla.
Vi kan inte bygga ett samhälle på misstro. Inte när människor redan kämpar för att hålla sig kvar i en ekonomi som glider dem ur händerna. Arbetslinjen dör inte när någon fuskar – den dör när vi straffar de skötsamma.
Ett land byggt av arbetare kan inte ledas av misstro.
P-O Flodström
pastor och arbetsmarknadscoach, Vänsterpartiet Gnesta
