Det var den 11 april 1945 som USA-trupper nådde det tyska koncentrationslägret Buchenwald. Idag hyllas den amerikanske generalen Patton ofta som lägrets befriare. Men i själva verket befriades lägret av politiska fångar, i första hand tillhörande KPD, Tysklands kommunistiska parti.
Fångarna, organiserade i kampgrupper, hade avväpnat vakterna och tagit full kontroll över lägret. När Pattons styrkor nådde fram till Buchenwald den 11 april 1945 hade kampgruppernas medlemmar slagit en ring runt lägret för att visa att Buchenwald redan var befriat och i motståndsmännens händer.
I Buchenwald hade kommunisterna och socialdemokraterna inrättat en internationell lägerkommitté för att organisera livet i lägret och för att utföra sabotage och uppror. 1944 bildade fångarna folkfrontskommittén. Till ledare valdes kristdemokraten Werner Hilpert (1897-1957), socialdemokraterna Hermann Brill (1895-1959) och Ernst Thape (1892-1985) samt kommunisten Walter Wolf (1907-77). Kommittén diskuterade tidigt en möjlig framtid för ett nytt och avnazifierat Tyskland baserat på en kooperativ ekonomi.
Den bredare lägerkommittén, som leddes av KPD-medlemmar, försökte och lyckades delvis hindra evakueringen av mer än 20.000 fångar till en oviss framtid i andra läger. De visste att USA-trupperna var på väg, och när lägerkommendanten Hermann Pister (som dömdes till döden i DDR men 1947 hann dö i en hjärtattack innan domen verkställdes) och de sista SS-soldaterna flydde sent på morgonen den 11 april delade fångarna ut de vapen de erövrat: gevär, kulsprutor och handgranater. De tog kontroll över vakttornen.
Kommunisten Hans Eiden (1901-50) tog över ansvaret som tillfällig chef för lägret. Beväpnade fångar grep och oskadliggjorde 75 SS-män. På vakttornet vid huvudgrinden hissades en vit flagga.
Koncentrationslägret Buchenwald byggdes i juli 1937 nära staden Weimar, i sydöstra Tyskland, runt tio mil från den tjeckiska gränsen. Ett läger för 8.000 fångar som växte snabbt. När lägret befriades åtta år senare fanns 28.000 fångar kvar i lägret. Lika många hade skickats till andra läger. Det var främst kommunister men också många socialdemokrater, romer och sinter, judar och människor från olika religiösa samfund utanför de av nazisterna tillåtna.
I slutet av 1943 mördades nästan 8.500 sovjetiska krigsfångar i lägret och också många tyska kommunister och socialdemokrater. Totalt mördades 56.000 fångar i Buchenwald. En av de mördade var KPD:s ordförande Ernst Thälmann, hamnarbetaren från Hamburg, som arkebuserades den 18 augusti 1944 efter elva år i isoleringscell i olika läger.
Buchenwald var dock inte ett förintelseläger som Majdanek och Auschwitz och därmed inte en direkt del av Adolf Hitlers ”slutgiltiga lösning på den judiska frågan” (Endlösung der Judenfrage). De amerikanska trupper som nådde fram till lägret möttes inte av de fruktansvärda scener som mötte de enheter ur Röda armén som befriade andra läger: Majdanek (befriat av Röda armén i juli 1944) och Auschwitz (januari 1945) i Polen och Sachsenhausen och Ravensbrück (båda i april 1945) i Tyskland.
En av de första amerikanerna som nådde Buchenwald-lägret var Andrew Kiniry, chef för det 45:e evakueringssjukhuset som följde med USA-trupperna i tredje arméns 6:e pansardivision under generalmajoren Robert W. Grow. Även om det som mötte amerikanerna inte gick att jämföra med scenerna i Auschwitz och Majdanek, så var de ändå ohyggliga.
Kiniry fanns i lägret mellan den 28 april och den 11 maj. I en intervju, återgiven på The National WWII Museum’s hemsida, konstaterade Kiniry att ”det gick inte att ta in allt”:
– Jag kan inte riktigt beskriva det och säga hur fruktansvärt det var att se dessa människor behandlas som djur. Ännu värre än så.
Kiniry mindes alla kroppar, staplade i gropar eller på vagnar. Och den fruktansvärda stanken.
– Det var ingen som förberedde oss på det som väntade, sade Kiniry som berättade om hur de amerikanska militärläkarna tog hand om fångarna och fick fram soppa som fångarna fick äta försiktigt. USA-trupperna slog vakt om hygien och sanitet, och hämtade in lokalbor från Weimar för att städa och röja i lägret.
– De hävdade att de inte visste något om lägret. Men de ljög. Det gick inte att undkomma lukten från lägret, det luktade död, sade Kiniry.
Det var också amerikansk personal som började dokumentera den verksamhet som bedrivits i lägret: de upptäckte byggnaderna där medicinska experiment genomförts som vivisektioner (invasiva ingrepp på friska individer) och användning av fosfor i olika experiment. Fångarna hjälpte till att lokalisera de platser där fångar avrättats, liksom de sex ugnarna i lägrets krematorium, med mänskliga kvarlevor fortfarande kvar. USA-trupperna dokumenterade att strax före befrielsen brändes ungefär 400 kroppar varje dag.
Den kanadensiske flygaren Ed Carter-Edwards sköts ner över Tyskland och anlände till Buchenwald den 20 augusti 1944 tillsammans med andra soldater ur den brittiska armén. I en intervju med CBC News 2015, mindes Carter-Edwards de första intrycken:
– Det var något man aldrig någonsin kunde ha föreställt sig… vi trodde att vi skulle till ett krigsfångeläger. Men när tåget stannade och dörrarna öppnades… skrik, vrålanden, skällande hundar, piskor, det var fruktansvärt. Vi såg en skorsten med rök som vällde ut, och vi kände den fruktansvärda stanken av vad vi fick höra var ett krematorium.
Bara en månad efter ankomsten till Buchenwald fick Ed Carter-Edwards lunginflammation. Carter-Edwards som var krigsfånge och inte en vanlig lägerfånge, behandlades lite bättre än andra. Han hamnade på vad som presenterades som lägrets sjukstuga där en tysk läkare gick ronden var fjärde eller femte dag.
– Om läkaren trodde att du inte skulle klara dig så hade han en medhjälpare som omedelbart injicerade en kemikalie rakt in i hjärtat… kunde du inte arbeta i Buchenwald, då dog du. Antingen arbetade du eller så dog du, det fanns inget mittemellan, berättade Ed Carter-Edwards.
Efter en plågsam väntan räddades den kanadensiske stridsflygaren av lägrets underjordiska rörelse.
Redan en vecka efter att kampgrupperna befriat lägret, reste kommunistiska lägerfångar en träskulptur nära lägret, en symbol för den antifascistiska motståndskraften under tiden i lägret. Då hade de före detta fångarna också formulerat den så kallade Buchenwald-eden:
”Vi ger upp kampen när den siste skyldige har dömts av alla nationers domstol. Den absoluta förintelsen av nazismen, ända ner till dess rötter, är vårt mål. Byggandet av en ny värld av fred och frihet är vårt ideal.”
Lägret, som då låg i Tyska demokratiska republiken (DDR), omvandlades till ett fängelse för nazister som väntade på sina rättegångar. Vissa nazister sköts för sina brott, bland dem Weimars borgmästare Karl Otto Koch, som hade organiserat gripandet av judar i staden 1941. Samtidigt införlivade Förbundsrepubliken Tyskland (Västtyskland) på andra sidan gränsen snabbt före detta nazister i statsbyråkratin: till exempel var två tredjedelar av de högsta ledarna i den federala kriminalpolisen (Bundeskriminalamt) före detta högt uppsatta nazister.
När rättegångsprocessen för nazisterna – minst elva nazistiska krigsförbrytare avrättades och många hundratals dömdes till varierande fängelsestraff i DDR – avslutats blev Buchenwald tillsammans med andra läger som Sachsenhausen och Ravensbrück ett av de många antifascistiska minnesmärkena i DDR.
Socialdemokraten Otto Grotewohl, DDR:s första premiärminister, öppnade 1958 lägret för hundratusentals arbetare och skolbarn som kunde besöka och med egna ögon se byggnaderna, lyssna på berättelserna om både grymheterna och motståndet och engagera sig mot fascismen.
När DDR 1990 gick upp i förbundsrepubliken inleddes en process för att stoppa den antifascistiska informationskampanjen. Organisationen kring lägret som minnesmärke blev en kontroversiell fråga. Den ena direktören efter den andra sattes som ordförande för minnesmärket sedan den före detta KPD-medlemmen Klaus Trostorff ersatts 1988.
Till slut landade ordförandeklubban hos Thomas Hofmann, som var tillräckligt antikommunistisk för att behaga de nya politiska ledarna. Hofmann förvandlade det antifascistiska budskapet till ett antikommunistiskt: minnesmärket över den mördade KPD-ledaren Ernst Thälmann placerades på en mer undanskymd plats och ny betoning lades på att Sovjetunionen och den unga DDR-staten också använt Buchenwald som fångläger.
De upproriska och kommunistledda kampgrupperna som befriat lägret sköts i bakgrunden: istället hyllades general Patton som lägrets befriare. I juni 1991 ledde Tysklands förbundskansler Helmut Kohl en ceremoni för att installera sex stora kors för offren för ”den kommunistiska terrordiktaturen” och jämförde Hitlertyskland med Sovjetunionen. Mellan 1991 och 1992 ledde den tyske historikern Eberhard Jäckel en kommission för att skriva om Buchenwalds historia; kommissionen anklagade de kommunistiska fångarna för att ha samarbetat med nazisterna och hedrade de fascister som placerats i Buchenwald i väntan på rättegång för sina krigsbrott.
Ryska representanter bjuds inte längre in till de årliga ceremonier som hedrar de som mördades i lägret. Och idag stoppas besökare som bär keffiyeh, palestinasjal, från att vistas på minnesmärkets område; dagens folkmord i Palestina får inte nämnas.
Den här artikeln bygger på uppgifter från tidskriften Tricontinental (2025), Bundescentrale für politische Bildung (2025), Canadian Broadcasting Corporation, CBC (2015) och The National WWII Museum i New Orleans (2024).
