Motstridiga intressen när irakkurder vill bryta sig loss

Den senaste tiden är det många som försökt stoppa den planerade folkomröstningen i den självstyrande kurdiska regionen i norra Irak.

USA och Storbritannien har uppmanat den irakkurdiska regeringen att skjuta upp omröstningen och istället förhandla med Iraks centralregering i Bagdad. Grannländerna Turkiet och Iran, både med stora kurdiska minoriteter, har fördömt omröstningen.

Den irakiske premiärministern Haider al-Abadi hotar med att invadera den kurdiska regionen, då folkomröstningen kränker Iraks konstitution och gränser. Även landets högsta domstol kräver att omröstningen ska ställas in.

Men ledarskapet i det kurdiska självstyret vägrar att böja sig. Självstyrets president Masoud Barzani säger att folkomröstningen kommer att äga rum, om inte Bagdad på förhand garanterar att förhandlingar leder till självständighet.

Det finns i nuläget en utländsk ledare som öppet hejar på omröstningen. Det är Israels premiärminister Benjamin Netanyahu. Den 14 september sade han till medier att Israel stödjer omröstningen och etablerandet av en oberoende kurdisk stat.

Det finns många bakomliggande och motstridiga intressen som lett fram till folkomröstningen om den irakkurdiska regionens framtida status.

Det handlar om långvarig imperialistisk splittringspolitik av Mellanöstern och regionala makters ambitioner. Det handlar om ett kurdiskt styre i kris, som i decennier präglats av maktkampen mellan områdets mäktigaste familjer, Barzani och Talabani.

Den kurddominerade delen av Irak har sedan det första Irakkriget 1991 i praktiken varit en självstyrande region. Efter kriget drev USA, Storbritannien och Frankrike igenom en så kallad flygförbudszon över norra Irak.

Irakiskt flyg förbjöds tillträde till luftrummet medan de tre nämnda staterna tog sig rätten att flyga inom zonen och regelbundet bomba irakiska militära mål.

De påstod sig agera för att skydda kurderna från den brutale Saddam Hussein i Bagdad. Att USA under 1980-talet var ett av de västländer som hjälpte Saddam Hussein att skaffa de kemiska vapen som senare användes mot den kurdiska befolkningen talades det tyst om.

Det kurdiska självstyret blev, oavsett de vackra orden, i första hand en språngbräda för den storskaliga Irakinvasionen 2003.

Efter störtandet av Saddam Hussein samma år formaliserades självstyret under namnet Kurdistans regionala regering, KRG. Regionen fick behålla sina egna väpnade styrkor, peshmergas.

Medan övriga Irak präglades av våld och kaos under ockupationsåren var det relativt lugnt i den kurdiska delen. Trots protesterna från Bagdad slöt KRG egna avtal med bolag om exploatering av olja och gas.

Det land som det kurdiska självstyret sedan 1991 handlat mest med är Turkiet, ökänt för att våldsamt förtrycka den egna kurdiska befolkningen.

Åren av lugn och ekonomiskt uppsving i den irakkurdiska regionen bröts definitivt sommaren 2014. Då intog terrorgruppen IS det näraliggande Mosul och hotade den kurdiska regionen och dess oljekällor. Detta hot var en av orsakerna till att USA beslutade sig för att på nytt gå i krig i Irak.

IS offensiv följdes av ett dramatiskt oljeprisfall. Ingmar Karlsson, tidigare Sveriges konsul i Istanbul, skriver i boken Inga vänner utom bergen att 97 procent av KRG:s inkomster kom från oljan. Prisraset orsakade därför en ”ekonomisk tsumani”. Följderna blev sänkta löner för offentliganställda, ökad fattigdom och avbrutna utländska byggprojekt.

Detta förstärkte ett redan pyrande missnöje med de två dominerande och konkurrerande partierna i regionen, Barzanifamiljens KDP och Talabanifamiljens PUK. Båda familjerna hade sett till att sko sig själva under de goda åren med högt oljepris.

Läget förvärrades när den folkvalde presidenten Masoud Barzani vägrade att avgå 2015. Då hade han avverkat två mandatperioder samt en förlängning på två år.

När den nyvalde talmannen från oppositionsrörelsen Gorran skulle lägga fram en lag om Barzanis avgång i oktober 2015 var parlamentsbyggnaden i staden Arbil om-ringad av Barzanis peshmergasoldater. Vilket resulterade i ytterligare protester.

Att den illegitime presidenten valt att utropa en folkomröstning den 25 september är ett försök att komma ur det politiska dödläget och säkra KDP:s framtida makt.

Alla inflytelserika kurdiska krafter har självständighet på sin agenda. Det är ett krav som det är lätt att samla människor bakom. På så vis har Barzani lyckats få motståndarna i Talabanis PUK att stödja omröstningen.

Försoningen mellan dessa resulterade i att parlamentet den 15 september, tio dagar innan folkomröstningen, kunde hålla sin första session på två år.

Men alla kurdiska röster är inte nöjda. Det ovan nämnda oppositionspartiet Gorran bojkottade parlamentsmötet och kallade det för en kupp ledd av Barzani. Gorran är för självständighet men först när omständigheterna och tiden är de rätta.

Orsakerna till att USA inte vill fullfölja den uppsplittring av Irak som påbörjades 1991 är desamma. Det kurdiska självstyret fick stöd när det tjänade rollen som USA:s språngbräda in i regionen.

Men för stunden är tillfället inte det rätta för ett nytt steg mot irakkurdisk självständighet, vilket skulle innebära skärpta konflikter i Irak och närområdet.

Att värna relationerna med den irakiska centralregeringen är viktigare för USA. Sedan kriget mot IS inleddes 2014 har USA stärkt sin position i Irak, vilket är centralt för att hålla tillbaka USA:s allt mäktigare fiende Iran.

Positionen i Irak vill Washington inte riskera genom stöd till irakkurdisk självständighet.

Att värna relationerna med Natolandet Turkiet är också centralt för USA. Den turkiska regeringen är livrädd för att kurdiska självständighetssträvanden i andra länder ska stärka dessa stämningar i Turkiet.

Dessutom är relationerna Washington-Ankara redan ansträngda. USA backar nämligen upp syriskkurdiska SDF – terrorister enligt Turkiet – i kapplöpningen om kontrollen över östra Syrien och dess oljekällor.

Strävan efter att befästa en position för USA i Syrien får inte störas av turbulens orsakad av irakkurdiska självständighetsträvanden.

Den ende ledare som applåderar folkomröstningen är Israels Benjamin Netanyah. Israel har länge haft goda förbindelser med irakkurderna och främst Barzanis KDP. I augusti 2015 skrev Financial Times att Israel detta år importerat 75 procent av sin olja från KRG.

Mellanösternanalytikern Per Jönsson framhåller i Utrikespolitiska institutets aktuella skrift om Irak att KDP ”i decennier haft täta förbindelser med israelisk säkerhetstjänst som periodvis utbildat peshmergasoldater”.

Förklaringen är att Israel understödjer allt som splittrar och försvagar dess arabiska fiender. I Syrien har denna taktik gått så långt att israelerna backat upp al-Qaidagruppen Jabhat al-Nusra.

Att enbart ha Israel i ryggen räcker inte för att den irakkurdiska regionen ska kunna bryta sig ur Irak och överleva.

En formell statsbildning erkänd av omvärlden framstår för stunden som högst orealistisk.