Säger en bild mer än tusen ord? Inte nödvändigtvis. Det hela kokar ner till tolkning. Ingen bok och inget konstverk säger mer eller mindre än det läsarna och åskådarna förmår se i dem. En dikt kan vara svåråtkomlig för en läsare och outtömlig för en annan. Detsamma gäller bilderna.
Extra tydligt blir detta i förhållande till den politiska satirteckningen. De politiska poängerna är inte bara ofta tydligt kontextbundna. Satiren arbetar också aktivt med indirekta eller överlagrade associationer (ibland, så klart, av nöd – för att undgå censuren).
I konstnärs- och illustratörssammanslutningen Tecknarupprorets fjärde bok, Tidötiden, finns det gott om exempel på satirteckningens kontextbundenhet. Boken är indelade i tio kapitel som med var sitt verb — Kväsa, Mobba, Tysta, och så vidare — söker ringa in var sin del av den senaste mandatperiodens fascistiska politik. De här rubrikerna underlättar på ett omärkligt sätt läsarens tolkande. Förståelsen av Gustaf Öhrnell Hjalmars suggestiva stövel – som kastar en skugga i formen av Sverige – formas till exempel (så klart) av att den inleder kapitlet Väpna.
Motsägelsefullt nog lever vi i en tid då vi både översvämmas av bilder och lider en påtaglig brist på förmågan att tolka dem. Vi stirrar på klipp och bilder dagarna i ända, men vi har svårt att på ett djupare plan analysera vad de säger oss och hur. Därför är det bra att Tidötiden inte bara tar bilden på allvar, utan också på olika sätt – i intervjuer med enskilda tecknare och i redaktionella texter – försöker lyfta bildanalysens värde. Om vi inte aktivt arbetar med bilderna kommer vi att drunkna i dem.
Först och främst är dock Tidötiden en opinionsbildande bok, inte något teoretiserande om estetik. Flera serier och teckningar i boken är skapade med ett ärende, en önskan om att gripa in i samtiden och påverka den. Vissa arbetar med att informera om och avslöja missförhållanden (vissa som de flesta nog redan känner till), andra med att omforma läsarens förståelse av ett fenomen eller en händelse.
Ibland är det väldigt roligt. Som i Lena Sjöbergs vitsande om extremväder eller Björn Perborgs förklaring kring hur ”det nationella säkerhetsläget” dödar all diskussion. Ibland handlar det mer om ren och skär folkbildning, som när Falk Olavi Schröter berättar om Kriminalvårdens nya typsnitt, Samir Belafonte informerar om sjunde AP-fonden, Alma Thörn skriver om Sveriges vapenexport eller Sara Hansson går igenom Tidöpartiernas attack på studieförbund – och just folkbildning. Avgjort viktigast är det fokus som läggs på DCA – en fråga som fortfarande är plågsamt frånvarande i offentligheten – och sammanställningen av högerns aggressivt välfärdsförstörande politik. Det är en sprängfylld, vackert utformad och politiskt ambitiös bok. (Och en utmärkt present eller julklapp till ens vagt opolitiska släktingar.)
Men den opinionsbildande ambitionen står också i ett visst spänningsförhållande till några av de tecknare som faktiskt kommer till tals i Tidötiden. Till exempel säger Sven Nordkvist, i en av de många intervjuer som löper genom boken, att tecknare inte har större ansvar än någon annan att ”adressera en fascistisk samhällsutveckling”. Samma hållning dyker upp vid flera tillfällen.
Jag håller inte med.
I boken Skriftställning 1 formulerar sig Jan Myrdal om just frågan om författarens (och i förlängningen konstnärens) politiska roll. Han skriver: ”Ingen kan fly ansvaret, han må vara författare eller smed. Men författarens ord verkar bland många. Och författaren bär så dubbelt ansvar.” Och som en av bokens redaktörer, Karin Z. Sunvisson, konstaterar, så är ju makten minst sagt antagonistiskt inställd till just satiren. Hon tar upp Myndigheten för psykologiskt försvars kampanj ”Skratt som kan skada”. Där varnar man för att satirteckningar och memes kan vilseleda, användas av främmande makt, korrumpera folket. Orden och bilderna ”verkar bland många”, effekterna blir alltså större och ansvaret likaså.
När jag bodde i Lund för många år sedan hittade jag en bok med en samling satir- och skämtteckningar från olika tidningar från 1800-talet. Det var fascinerande, inte minst eftersom mycket var så ogenomträngligt. Jag fattade helt enkelt inte skämten. Men vissa saker förstod jag tyvärr mycket tydligt, till exempel den inledande teckningen: en antisemitisk avbildning av en jude som satte klorna i en jordglob. För mig blev satirteckningens syfte det omvända, jag såg ingen judisk konspiration, utan ett plågsamt vittnesmål om hur djupt och brett den europeiska antisemitismen tillåtits växa under så lång tid.
Ur det här perspektivet är det också intressant att tänka på hur Tidötiden kommer att uppfattas av kommande tiders läsare. Kommer man att förstå att det är en satirbok som i någon bemärkelse går emot den rådande ordningen? Visserligen ger boken uttryck åt en mängd åsikter och ställningstaganden som har förankring i folkdjupet – oavsett om det gäller vinster i välfärden eller folkmordet på palestinier – men den måste ändå sägas klappa samtiden mothårs.
Min förhoppning är att Tidötiden kommer att vara just obegriplig i framtiden. Jag vill att kommande generationer ska läsa skämten om att fängsla fjortonåringar, sälja vapen till ockupationsmakten Israel och släppa in imperialistiska arméer i ens egna militär-
anläggningar med storögt oförstånd. Vissa bilder borde kanske inte säga så mycket som de i dag gör.
Erik Lindman Mata är prisbelönt poet, översättare och ansvarig utgivare för tidskriften Clarté. Proletärens Artur Szandrowski medverkar i Tidötiden och boken recenseras därför av en skribent utanför redaktionen.
