Över hela landet stängs skolor, och fler riskerar att stängas. I förorter och på landsbygden. Föräldrar protesterar och kämpar för att deras barn ska få behålla sina skolor och få en så trygg skolgång som möjligt.

En levande skola är en central del i bygden eller stadsdelen där man bor, så protesterna mot stängningar engagerar många fler än de som är föräldrar till barn som går i de nedläggningshotade skolorna.

Politiker hänvisar till den demografiska utvecklingen och att resurser måste flyttas till äldrevården.

Anno Olskog, ordförande för Sveriges lärare, skriver i tidningen Vi lärare om att nedgången i barnafödandet inte är varken så dramatisk eller spås bli så varaktig som det ofta framställs.

Hon påminner också om att idag överskrider mer än hälften av barngrupperna i förskolan Skolverkets riktlinjer för gruppstorlekar.

– Det finns verkligen inget överskott av resurser idag – snarare ett gyllene tillfälle att behålla resurserna, minska gruppstorlekarna och säkra kvaliteten, menar Anna Olskog.

Ja, självklart borde även kommunpolitiker se det så och ta vara på möjligheten att minska antalet barn i grupperna/elever i klasserna och öka lärartätheten.

Men det självklara är inte självklart det som får gälla.

Det finns också en elefant i rummet som det inte pratas om när det handlar om ett minskade barn/elevunderlag i förskolan och skolan. Det handlar om friskolesystemet och om marknadsstyrningen av hela skolan.

Den allvarligaste anledningen till det minskade antalet elever i de kommunala skolorna handlar just om friskolesystemet och hur friskolor lockar barn till sina skolor. Helst då barnen som ger mest av skolpengen över till ägarnas vinst. Så har det varit under lång tid nu.

Så länge kapitalister kan etablera och driva skolor, och göra vinster på skattepengar, så kommer kommunerna att ha problem. Eller i alla fall kommunens invånare.

Skolan måste befrias från marknaden!