I fredags samlades arbetarrörelsens organisationer till första maj. För kommunister såväl som socialdemokrater och vänsterpartister är det ett tillfälle att lyfta sina politiska frågor. Ett tillfälle att samla medlemmar, sympatisörer och andra intresserade inför stundande valkampanjer och bakom gemensamma krav. 

För kommunisternas del var parollerna självklara. I en tid där krigshetsen ökar och där USA hotar varje land som inte underkastar sig imperiets vilja såg vi nödvändigheten i att samlas för internationell solidaritet och kamp mot imperialismen. 

För Socialdemokraterna och Vänsterpartiet var det lika självklart att hålla internationella frågor och nedrustning så långt borta från arbetarrörelsens demonstrationer som möjligt. Istället för fred samlades Socialdemokraterna bakom parollen “Vi älskar Sverige”. 

En trött och meningslös paroll som vill flörta med nationalistiska strömningar. Det ledande oppositionspartiets första maj var fullständigt tom på politik. 

Nästan lika andefattiga var Vänsterpartiet, som i sina demonstrationer mobiliserade landets så kallade “allmänvänster” bakom parollen “maktskifte”. Det är också en paroll i linje med hur partiet valt att närma sig valet. 

Gång på gång bedyrar Vänsterpartiet att de inte har några röda linjer i politiken. Nooshi Dadgostar och Vänsterpartiet vill inte driva på i frågor som är för känsliga för den svenska borgerligheten.

De är redo att släppa alla sina politiska krav, så länge partiet får sitta i sin första regering.

Från S och V kommer vi i valet få höra att vi ska rösta bort högern, att man måste rösta på S eller V för att byta politik i Sverige.

Men kommer ett regeringsskifte verkligen leda till en ny politik? Kommer en sosseregering, även en där Vänsterpartiet ingår, verkligen ta tillbaka de pengar som rövats från välfärden, som istället gödslats som skattesänkningar till de redan rika?

Kommer S och V att återinföra förmögenhetsskatten, värnskatten, fastighetsskatten, och arvsskatten? Kommer de att ta bort de orättvisa jobbskatteavdragen och de klassorättvisa rot- och rut-bidragen? Tro det den som vill.

Inför höstens val vill Vänsterpartiet bilda regering ihop med Centerpartiet. Ett nyliberalt parti som förespråkar en ekonomisk politik som står till höger om Tidöpartiernas.

Oppositionens politik innebär inte något maktskifte som avser att utmana dagens orättvisa ekonomiska system, om någon trodde det. Det vänsterpartistiska maktskiftet är ett simpelt regeringsskifte.

Sjävklart önskar vi kommunister att Tidöregeringen faller. Med sin öppna och brutala klasspolitik står de för allt vi avskyr. Ökad repression, inskränkningar i demokratiska rättigheter och försämringar av arbetarklassens livsvillkor på alla områden. Men att dagens regering är urusel betyder inte att en kommande regering kommer att vara bra. 

Såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna kryper mer inför kapitalet än vad de någonsin gjort. Båda står helt bakom den rekordstora upprustningen som urholkar välfärden. De vill inte lämna Natomedlemskapet som gör oss till en lydig vasall inför USA:s krigspolitik och de står bakom EU-medlemskapet trots att det för med sig nyliberal högerpolitik som tvingar fram både nedskärningar och avregleringar i välfärden.

För oss som vill bygga ett annat samhälle är det uteslutet att administrera dagens kapitalism. De senaste decenniernas ohämmade kapitalism har – oavsett färg på regeringen – lett till att det gemensamma skamlöst plundrats. Idag är stora delar av välfärden, våra bostäder och annan samhällsnödvändig infrastruktur i händerna på privata ägare som sätter vinsten före allt. 

Oavsett regeringsfärg har massarbetslösheten varit ett faktum i tre decennier. Idag går en halv miljon människor utan arbete i vårt land. Deltidsanställningar och otrygga arbetsförhållanden är fortsatt ett stort problem för arbetarklassen och drabbar framför allt ungdomar och kvinnor. 

Rapporter från Kommunal respektive Handels visar att fattiga arbetare blir allt vanligare. Bland butiksanställda kan tre av tio inte leva på sin lön och bland kommunalarbetarna har var sjunde anställd ingen ekonomisk marginal alls i sin vardag.

Inte ens de delar av arbetarklassen som blivit intalade att de tjänar “bra” är i närheten av de löner som höga tjänstemän, politiker och chefer har. Faktum är att klassklyftorna i Sverige växt i över 30 år. De är nu de största sedan den allmänna rösträtten infördes.

Klyftorna ökar mest mellan arbetare och kapitalister. De fåtal människor som utgör kärnan i den svenska ägandeklassen har fått se sina tillgångar växa rekordartat. De har också belönats med borttagna skatter och ökade statliga subventioner.

De svenska kapitalisternas rikedomar är på en nivå där det inte längre handlar om antal sportbilar, sommarstugor eller resor med privatflyg. Det är en rikedom som inte handlar om konsumtion, utan om social och politisk makt. De är oligarker i bemärkelsen att deras inflytande över svensk politik kommer fortsätta, oavsett vilka som bildar regering efter valet.

Vi kommunister vet att dagens ekonomiska system aldrig kommer låta sig tyglas frivilligt. De som vill se ett solidariskt samhälle har inget att tjäna på att vara kapitalet till lags.

Det enda maktskiftet som betyder något är att kapitalisternas oinskränkta makt över samhällsutvecklingen bryts av den solidariska och demokratiska arbetarmakten. Ett sådant systemskifte – från kapitalism till socialism – kräver dock mer än bara en röst i höstens val.