Vi har framtiden för oss!

Så har Kommunistiska Partiet fyllt 40 år, vilket vi firar med en jubileumstidning och med stort födelsedagskalas på biografen Draken i Göteborg nu på lördag. Alla vänner är hjärtligt inbjudna. 40 år är ingen märkvärdig ålder för en människa och då rakt inte för ett parti som gjort kampen för socialismen till sin livsuppgift. Vi har livet framför oss.

Det känns bra. För det vore lögn att påstå att partiet idag är vad vi hoppades att det skulle bli när vi bildade KFML(r) hösten 1970. Då kunde vi knappt föreställa oss att kapitalismen skulle överleva till 2011 och trots vår egen litenhet såg vi på oss själva som bäraren av det nya socialistiska samhälle som skulle komma.

Det skulle bli något stort av den nyfödde!

Man kan avfärda denna optimism som verklighetsfrånvänd idealism, given av ungdomligt oförstånd. Men det vore att kasta ut barnet med badvattnet. Naturligtvis underskattade vi kapitalismens överlevnadsförmåga, men det fanns ändå fog för optimismen. I världen var USA på väg mot ett svidande nederlag i Vietnam och här hemma bröt de vilda strejkerna mark för en självständig arbetarrörelse, fri från socialdemokratins grepp.

Tiden var kanske inte revolutionär, men den hade definitivt potential att bli revolutionär, vilket vi tog fasta på. Det försiktiga tassandet var inte vår melodi.

Nu väljer inget parti de omständigheter under vilka det har att arbeta, vilket vi fick känna av redan på 1980-talet. Istället för vänstervågens uppslutning bakom kollektiva och solidariska lösningar, som var god jordmån för revolutionär politik, fick vi borgerlig individualism och nyliberalt systemskifte, ett historiskt skov som rullat på sedan dess.

Det blev inte som vi trodde och hoppades. Istället för socialism fick vi mer och brutalare kapitalism. Istället för arbetarkamp fick vi en ensidig kapitalistisk offensiv.

Det är inget märkvärdigt med detta. Historien utvecklas i skov, givna av styrkeförhållandena mellan klasserna, där perioder av revolution och progressiv utveckling avlöses av reaktionsperioder, där delar av det vunna tas tillbaka. Men inte allt. Varje revolutionsperiod lämnar alltid något efter sig, att bygga vidare på när pendeln vänder tillbaka.

Med detta sagt måste sägas att den nuvarande reaktionsperioden varit osedvanligt lång. Den har rullat på i snart 30 år och trots glädjande mottendenser, som den tilltagande arbetarkampen runt om i Europa, ser vi ännu inte slutet eller ens början på slutet på högeroffensiven, för det är borgarklassens övertag i klasskampen ännu för massivt.

Kommunistiska Partiets 40 år skall bedömas utifrån dessa omständigheter. Det blev inget stort av den nyfödde. Men så har vi också arbetat i tilltagande motvind under tre fjärdedelar av vårt ännu så korta liv.

Men det blev ett parti, må vara ännu ett litet parti, men ett levande parti, som trotsigt håller fast vid socialismens principer och som vägrar att böja sig för idén om kapitalismen som historiens slut; ett parti som i växande grad består av unga människor och som därför med förtröstan kan se framtiden an.

Det kan synas som ett magert resultat av 40 års slit. Men resultatet skall inte bedömas i nuet, utan utifrån framtidens möjligheter. Kommunistiska Partiet är det bestående resultatet av vänstervågen efter 1968, att bygga vidare på när vindarna vänder.

Vi har lärt oss mycket under våra 40 år, att bära med oss framöver.
En första erfarenhet är nödvändigheten att förankra såväl partiet som politiken i arbetarklassen. Det är klasslinjen som gjort oss sega och uthålliga.

En andra är att betrakta marxismen som en levande lära, att använda för självständiga analyser av en ständigt föränderlig verklighet. Det är konkret analys av konkreta förhållanden som gör oss vitala.

Ett tredje är att aldrig tappa fokus på partiets uppgift att bära fram de socialistiska idéerna. Det är det socialistiska alternativet som ger vår särart.

I efterdyningarna till valet 2010 talas det om alternativlöshet, om frånvaron av visioner i den politiska debatten.

Kritiken drabbar inte högerns partier, som inte har någon vision om ett samhälle bortom kapitalismen och som därför skyr varje tanke om något annat och bättre som pesten.

Det är vänsterns uppgift att formulera ett alternativ till kapitalismen, om så bara ett mjäkigt reformistiskt. Vänstern måste bära fram visionen om ett bättre samhälle för de många och måste formulera en politik för hur detta samhälle skall bli verklighet, annars gör den sig själv meningslös.

I denna meningslöshet befinner sig idag socialdemokratin. Av det reformistiska projektet återstår bara ”den rättvisa reträtten”, att riva det egna välfärdsbygget så rättvist som möjligt.
Ett sådant parti kan bara förtvina.

Annat är det med Kommunistiska Partiet, som är allt annat än alternativlöst. Må vara att vårt socialistiska alternativ idag kan synas mer än lovligt världsfrånvänt, drabbat av svåra nederlag och till oigenkännlighet beljuget av borgarnas propaganda.

Men vi sitter ändå lugnt. För socialismen är framförallt en förnekelse av kapitalismen, är insikten om att det inte längre är möjligt att leva på det kapitalistiska sättet, inte för den enskilda människan och inte för mänskligheten. Det är kapitalismen själv som gör socialismen nödvändig.

Detta för oss åter till utgångspunkten. För efter 40 år är vi mer förvissade än någonsin om att kapitalismen är omöjlig, att den bara bringar elände för de många, att den är slösaktig, ineffektiv och faktiskt omänsklig.

För vad säga om ett ekonomiskt system som är så exploaterande att det hotar den natur som är förutsättningen för livet?

”Framtidens revolution kan inte söka sin poesi ur det förgångna, utan bara ur framtiden”, skrev Karl Marx.

Det tar vi fasta på när vi som avslutning utropar ett hip, hip hurra för 40-åringen. Kommunistiska Partiet har framtiden för sig.

Visst skall det bli något stort av detta parti!