Hoppa till huvudinnehåll

Ledare: Olika måttstockar för Kina och USA

Varför är det okej för USA att bedriva ”krig mot terrorn” över hela jorden, medan Kina fördöms för att bekämpa terrorism i sitt eget land?

Godkänd amerikansk terrorbekämpning i Afghanistan.
U.S. Air Force

Förra veckan meddelade Joe Biden att samtliga USA:s trupper till slut ska ha lämnat Afghanistan senast den 11 september i år. Det symboliska datumet – på dagen 20 år efter den föregivna anledningen till kriget – borde i sig ge upphov till en uppsjö av tidningstexter och tv-inslag om vad två decennier av USA:s och allierades ”terrorbekämpning” i Afghanistan och andra länder lett till. Hade man kunnat tro.

Så har inte hänt. Hundratusentals döda och framväxandet av ännu värre terrorsekter än de USA uppgav sig vilja bekämpa – trots att de själva hjälpte Usama bin Ladin och al-Qaida att växa i Afghanistan på 1980-talet – verkar inte vara särskilt intressant att redovisa i SVT och SR. Och när Agenda väl har ett inslag är budskapet att det kan bli mycket värre om amerikanerna lämnar, inte att George W Bushs ”krig mot terrorismen” varit en katastrof från början till slut.

Istället handlar mycket av den svenska utrikesbevakningen om att kritisera Kinas terrorbekämpning i Xinjiangprovinsen. Sedan Donald Trumps utrikesminister Mike Pompeo i januari i år, precis innan han skulle lämna Vita huset, gick ut och sa att Kina begått folkmord på uigurer i Xinjiang, har han fått många efterföljare. 

Till att börja med sin efterträdare Antony Blinken, och det som Blinken och hans chef anser, det sätter också agendan för vad svensk public service väljer att ägna sina sändningar åt. Därför hör vi om Xinjiang på radion varje dag, och därför ägnades SVT:s Utrikesbyrån förra veckan åt ”Kinas Gulag”.

Det ska sägas att vi inte vet mycket om vad som händer i Kinas till ytan största provins Xinjiang, och i de omskolningsläger som den kinesiska staten använder för att motverka den högst verkliga terrorism som förekommit såväl i Xinjiang som andra provinser i Kina, och som centralstyret i Peking anser motiverar de assimileringsåtgärder som används.

Det vet inte de som anklagar Kina för folkmord heller. Det finns säkert mycket att kritisera i Xinjiang, men det är knappast värre än det krig mot terrorismen som USA och Nato med allierade – däribland Sverige – utsatt Afghanistan och andra länder för under 20 års tid.

Vad vi vet är att många uigurer tagit sig till Afghanistan, där de slagits med talibanerna och al-Qaida mot USA:s och Natos trupper. 2002 terrorstämplade USA också den uiguriska, sunnimuslimska separatistorganisationen ETIM, som tagit på sig flera terrorattacker i Kina och som också haft några tusen krigare i Syrien där de stridit tillsammans med al-Nusra och andra terrorgrupper. Men i december förra året tog Trump bort terrorstämplingen av ETIM i USA:s upptrappning av konflikten med Kina.

De dubbla måttstockarna för hur de båda supermakterna får bedriva terrorbekämpning är pinsamt uppenbara i svensk media. Att skicka tiotusentals soldater till ett evighetskrig på andra sidan jorden är inga problem. Medan Kinas politik mot uigurerna utgör de mest fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter. 

Det är samma dubbelmoral som när SVT:s Bert Sundström står i Aktuellt och pratar om en annan av USA:s fiender. Om ”rysk aggression” vid gränsen mot Ukraina, där provokationen sägs bestå i att Ryssland flyttat trupper mot gränsen. Men när Sundström får frågan om vad Ryssland å sin sida menar är ukrainska provokationer, är det självklart att ukrainska soldater får befinna sig var de vill på sitt eget territorium, säger Sundström – som inte verkar minnas vad han nyss sagt om de ryska trupperna.

Propagandan mot Kina och Ryssland intensifieras för varje dag. I veckan har även en sådan som Jan Guillou sällat sig till hetsen mot Kina. I en kolumn i Aftonbladet kritiserar Guillou H&M för att inte lägga ner sin verksamhet i Kina, där regimen gör sig skyldig till folkmord, enligt Guillou.

Varifrån kommer då egentligen folkmordsuppgifterna, när alla är överens om att Kina inte tillåter mycket granskning av vad som händer i Xinjiang? 

Den som följer anklagelserna kommer snart att stöta på ett återkommande namn som ”ledande expert” på uigurernas situation i Xinjang. Han heter Adrian Zenz, har författat ett antal rapporter på temat och intervjuats flitigt i internationella medier.

Den evangelistiske Zenz arbetar för stiftelsen Victims of Communism, som har som mål att få USA:s unga att lära om ”marxismens lögner” och om de fler än hundra miljoner som kommunismen ska ha dödat, enligt organisationen.

Nog kan man förvänta sig att Zenz forskning har lite slagsida med en så tydlig politisk avsändare, men det är inget som framkommer när hans utsagor blir till allmän sanning i debatten.

Jan Guillou är inte den enda på vänsterkanten som stämmer in i den antikinesiska kören. 

Nyligen blev det en nyhet att den svenske frilansjournalisten Jojje Olsson – som de senaste åtta åren verkat från Taiwan, dit den kinesiska överklassen tog sin tillflykt efter revolutionen 1949 – uppmanats av Kinas ambassadör i Stockholm att sluta sprida lögner om Kina eller ta konsekvenserna.

Omedelbart påminde då Håkan Svenneling från Nooshi Dadgostars Nya Socialdemokraterna™ om V:s krav på att ambassadören ska utvisas. Vänsterpartisten fick snart fint sällskap av Kristdemokraternas Lars Adaktusson och Sverigedemokraternas Markus Wiechel.

Självklart ska andra stater inte komma med påtryckningar på svenska politiker eller journalister, hur fientligt inställda de än är till landet. Men vi kan inte påminna oss att Vänsterpartiet krävt att USA:s ambassadör ska utvisas när Sverige böjt sig för värdlandsavtal med Nato eller avstått från att skriva under FN-förbudet mot kärnvapen. 

Men det är olika måttstockar, och för såväl politiker som journalister gäller för karriärens skull att veta vem som egentligen bestämmer. Och i den svenska ankdammen lystrar alla till visselpipan från väster.