Kommentar: Är vi som inte vill skicka vapen till ukrainska nazister Putinkramare?

Förra veckan avslöjade Proletären att svenska Pansarskott 86, som regeringen beslutat att skicka till Ukraina, hamnat i händerna på nazistiska Azovbataljonen. I veckans Proletären rapporterar vi om att Nato tränat medlemmar i högerextrema nätverk inom ukrainska armén.

Allt detta borde vara en väckarklocka för alla som aningslöst vill att Sverige kastar sig in i vad som riskerar att bli ett storkrig mellan Ryssland och Nato. Men i den känslomässiga krigshysteri som omslutit Sverige sedan Rysslands anfall mot Ukraina verkar all rim och reson ha slängts överbord.

Proletären anklagas för att vara Putinkramare och det faktum att Azovbataljonen är nazister avfärdas som rysk desinformation. Men är man verkligen Putinkramare om man inte vill att Sverige skickar vapen till ukrainska nazister?

Från dag ett har Proletären och Kommunistiska Partiet fördömt Rysslands invasion. Putins krig är utan tvekan ett vansinnigt projekt som skapar lidande inte bara i Ukraina, utan också i Ryssland där vanligt folk får lida under både repression och sanktioner.

Det råder heller inga tvivel om att Ukraina och dess folk har rätt att försvara sig mot Ryssland. Rätten att försvara sig mot en ockupant har vi skrivit många gånger om i Proletären.

När vi genom åren påpekat denna rätt för vietnameser, palestinier, irakier eller afghaner har vi dock kallats för terroristkramare. Nu vill samma personer som försvarade USA:s folkrättsvidriga anfallskrig grundat på desinformation (känns det igen?) – och sedan kallade irakiska motståndsmän för terrorister – ösa in svenska vapen till kriget i Ukraina.

Krigshysterin lämnar inte öppet för några som helst nyanser. Som vanligt är Sverige sämst i klassen. I de flesta andra länder släpps andra perspektiv igenom. Några exempel:

Tyska Deutche Welle skriver den 16 mars under rubriken ”Azovbataljonen – extremister försvarar Mariupol” att Azovbataljonen har kopplingar till högerextremister över hela Europa, och hur dess betydelse ökat kraftigt i och med kriget.

Brittiska The Telegraph skriver den 18 mars om Azovbataljonens ”väloljade pr-maskineri”, där de citerar dess grundare Andrij Biletski som sagt att Ukrainas ”historiska mission det här århundrandet är att leda det vita folket i ett sista korståg mot judiskledda undermänniskor”.

Amerikanska The Washington Post skriver den 14 mars att ”nynazister utnyttjar Rysslands krig i Ukraina för egna syften”, där skribenten menar att Ukraina riskerar att bli ett Syrien för högerextremister och att nazistiska ”accelerationister” hoppas på ett världskrig som ska gynna ett fascistiskt uppvaknande.

Andra perspektiv hittar vi till exempel också i grekiska media där en man, ur den grekiska minoriteten i Mariupol, i den privatägda, EU-liberala, tv-kanalen SKAI, berättar för nyhetsankaret att de inte vågar fly eftersom de är rädda att träffa på nazistiska Azovbataljonen.

I Sverige har krigshysterin istället blivit en våt filt över yttrandefriheten. Den som så bara andas att det kan finnas andra perspektiv eller nyanser avfärdas som rysk agent, och riskerar – som till exempel journalisten Victor Pressfeldt – att bli avstängd från sociala medier.

Och det gäller förresten inte bara beväpnandet av nazister. När Svenska Dagbladets utrikeskorrespondent Gunilla von Hall – på plats i Ukraina – rapporterade på twitter om att fler och fler ukrainare vill att Zelenskyj backar för att undvika ett världskrig anklagades hon snabbt för att vara betald av Ryssland.

Proletären böjer sig inte för krigshysterin. Samtidigt som vi solidariserar oss med ryska socialister som protesterar mot kriget, fortsätter vi att granska våra egna krigshetsande makthavare och desinformerande medier.