Kajsa Ekis Ekman: ”Det duger inte med duttande här och där”

– Det är dags för vänstern att räta på ryggen och bygga en gemensam rörelse utifrån klassintresset, menar Kajsa Ekis Ekman när vi träffas på ett fik i Stockholmsförorten Högdalen.

Det är dagarna efter hennes medverkan i SVT:s söndagssatsning Idévärlden där hennes anklagelse om att kapitalismen är ohållbar fick den vanligtvis så förstående programledaren Eric Schüldt att glömma sin förment objektiva roll.

– Jag hade förväntat mig ett lugnt och bildat program om kapitalismen som system. Men istället blev det frågor som ”Vad betyder ordet revolution för dig? Vad tycker du om Kina och Sovjet? Blir du ändå inte berörd av bilderna av Berlinmuren?”, berättar Kajsa Ekis Ekman.

Samtidigt är hon inte förvånad över motståndet i studion och reaktionerna från folk har varit positiva.

– Många borgare blir nervösa när man kritiserar kapitalismen, de tycker det är opassande på något sätt.

Några veckor tidigare medverkade sociologen Roland Paulsen i Idévärlden med sin arbetskritik. Kajsa Ekis Ekman är förundrad över att inte detta väckte reaktion.

– Det som Paulsen vill är ju mycket mer orealistiskt och verklighetsfrämmande än att kritisera kapitalismen. Han påstår ju egentligen att vi inte behöver arbeta. Det är konstigt att det har fått så mycket uppmärksamhet. Om ingen skulle jobba, hur skulle det bli då? Dessutom uppmanar han människor att säga upp sig och hamna i en ännu mer osäker tillvaro.

Hon menar att den arbetskritik som inte lyckas skilja på arbete som sådant och det kapitalistiska lönearbetet blir helt verklighetsfrånvänd. Dessutom missar arbetskritiken att vi lever i ett samhälle där det i många sektorer behövs fler som arbetar, inte färre.

– Hela lean management-doktrinen och alla nedskärningar har gjort att en person idag gör det jobb som tre eller fem personer gjorde tidigare. Resultatet är att de anställda jobbar ihjäl sig, då blir det helt fel att hålla på att prata om att huvudproblemet är att människor inte gör någonting på jobbet. Att de bara sitter och surfar och att det är meningslösa jobb. Det är ju tvärtom så att de meningsfulla jobben idag hinner människor inte utföra.

Kajsa Ekis Ekmans politiska bana började inom den autonoma vänstern på 1990-talet.

– Jag är aktivist i grunden. På 1990-talet efter murens fall var anarkismen en självklarhet för många ungdomar. På det sättet kunde man vara superradikal utan att behöva anklagas för något. Sedan har jag kommit att lämna anarkismen gradvis.

Hon menar att erfarenheterna från att bekämpa nedmonteringen av välfärden här i Sverige och senare utvecklingen i Grekland visar att det är nödvändigt med en mer varaktigt organiserad kraft.

– Det behövs en symbios av olika delar av vänstern, där man tar det bästa av de olika delarna. Det som kommunisterna har är organisation, disciplin och strategi. Det som de spontana proteströrelserna har är förmågan att snabbt locka massor av människor ut på gatan.

Kajsa Ekis Ekman ser positivt på framtiden. Ett bevis på att vi lever i nya tider är att Storbritannien röstade för att lämna EU. Det var en stor seger, menar Kajsa Ekis Ekman, som var med som 14-åring och delade nej-valsedlar vid den svenska omröstningen 1994.

– Brexit är helt missförstått i Sverige. Det utmålas som att det bara var rasister som röstade för ett utträde. Så var det inte alls. Det fanns också vänsterkrafter bakom Brexitsegern och en verklig medvetenhet bland folk om att EU inte är bra för människor.

Däremot är det ett problem att det organiserade EU-motståndet aldrig varit svagare i riksdagen trots att EU står inför sin djupaste kris någonsin.

– Det finns ingen organiserad kraft som kan ta tag i motståndet. Det är ett problem i Sverige att vi vet alldeles för lite om EU och vad de beslutar nere i Bryssel. Fler skulle vara mot EU om de visste vad som faktiskt beslutas. Ordet lobbyism är nästan gulligt jämfört med hur det funkar i verkligheten. Lobbyism, då ser man framför sig en företagare som står i korridorerna och delar ut broschyrer "psst, rösta för tobaksindustrin!" EU är tvärtom en kapitalets stat – industrin sitter med på alla viktiga planeringsmöten och lägger fram kommissionens strategi.

I sina artiklar och ledare i Dagens Nyheter och Dagens Etc har Kajsa Ekis Ekman återkommit till sin kritik mot att vänsterkanten ser som sin uppgift att välja det minst dåliga av de alternativ som presenteras.

– Om man accepterar att man måste välja Clinton för att undvika Trump eller välja EU för att undvika högernationalister så förstår man inte att man inte kan gå tillbaka till en orsak för att undvika en konsekvens.

– Orsaken är den ökade koncentrationen av kapital och förmögenheter hos en liten grupp i samhället, kapitalets lyckade klasskamp genom finansialisering, globalisering och privatisering. Konsekvensen är att övriga i samhället kommer att slåss mot varandra om det som blir kvar. Invandrare och svenskar slåss mot varandra om smulor – jobb eller lägenheter – samtidigt som de som sitter på pengarna går fria. Dessa är osynliga i människors vardag. Du vet inte var de finns, vad de heter eller var de bor.

Kajsa Ekis Ekman menar att det inte är vänsterns uppgift att plåstra om de värsta avarterna av det kapitalistiska systemet eller att hålla ihop samhället. Då intar vänstern en defensiv roll när vi egentligen borde gå på offensiven.

– Kapitalet har övergett konsensus och de är på krigsstigen. Kvar står övergivna organisationer på vänsterkanten och beklagar sig över att ingen vill ta dem i hand.

Hon menar att det är dags för vänstern att räta på ryggarna. Istället för att prata om folket som gamla och sjuka och att det är synd om dem så måste vänstern lyfta fram att det är folket som har makten.

– 90 procent av befolkningen är lönearbetare. Visst behövs en mer ordentlig och uppdaterad klassanalys för att förstå de förändringar som skett i och med bemanningsföretag, övergång till F-skatt och ökad arbetslöshet. Men till syvende och sist kommer det alltid vara så i alla samhällen som bygger på mervärde, att lönearbetarna har makten om vi bara tar den. Det är lönearbetarna som håller uppe samhället. Om vi bara säger stopp så skulle samhället inte fungera, inte för en enda dag.

Hon menar att den propaganda som passiviserar människor och sår politisk depression, genom att påstå att vi är maktlösa och att vi inte kan göra någonting, är farligare än all högerpropaganda.

– Det påstås ofta att makten finns någon annanstans, att makten har flyttat, men så kan det aldrig vara. Beslutsfattandet kan ha flyttat, men så länge du lönearbetar är de lika beroende av dig som alltid.

– Problemet med vänstern är att den inte bygger utifrån intressen, utan utifrån någon sorts ideologi. Istället för att se vad som är vårt gemensamma intresse och gå samman utifrån detta helt förutsättningslöst är man fast i en bestämd ideologisk form för hur det ska se ut. Det gäller både kommunisterna och identitetsvänstern. Alla har sina egna begränsningar och fetischeringar som sätter upp en massa hinder.

– Kapitalismen är väldigt anpassningsbar. Det kan vara en rosa kapitalism, det kan vara en brun kapitalism. Den kan vara demokratisk eller den kan vara diktatorisk. Den är oerhört anpassningsbar därför att den bygger på kapitalets intresse och det är att göra profit. Profiten hittar alltid nya väger om några stängs.

När Kajsa Ekis Ekman är ute och föreläser hör hon ofta folk som säger att anledningen till att det inte finns någon rörelse som typ Syriza här är att krisen inte har drabbat Sverige lika hårt. Hon menar att det visst rör på sig i Sverige.

– Visst ser vi en rörelse, när SD växer. Det finns ett stort missnöje i Sverige och en grogrund för en annan politik. Det är inte konstigt med tanke på att Sverige är det land i OECD där klyftorna växer snabbast.

– Sverige är ett mycket rikare land nu än på 1980-talet. BNP har fördubblats och vi borde därför ha ett dubbelt så rikt samhälle. Så är det ju inte, tvärtom har det offentliga blivit fattigare. Vi har blivit ett land som inte ens anser sig ha råd att låta oss föda på sjukhus, nu ska kvinnor föda barn i bilar och korridorer. Så kan det inte vara. Vi borde utlysa ett undantagstillstånd för att ta oss an hela samhället.

Hon menar att det behövs ett helhetsperspektiv i politiken.

– Det duger inte med duttande här och där. Visst behöver vi sex timmars arbetsdag för att få bort arbetslöshet och minska stressen. Men framförallt behövs ett ledarskap som säger att nu jävlar får det räcka, nu tar vi tag i det här.

– Det behövs en Sverigeplan som pekar ut var pengarna finns och var de behövs. En plan som går ut på att se till att alla människor får någonstans att bo, att alla har ett jobb, ingen behöver gå utan vinterskor till skolan. En plan där alla behövs och kan hjälpa till att bygga ett bättre land. Bankerna och de andra kapitalisterna får avstå från profit tills vi har löst allt detta, och alla människor som bor här måste hjälpa till, gör man inte det är man en svikare. Från och med lanserandet av denna plan ska alla diskussioner handla om den och alla partier ska få frågan: Är du för eller emot? De som är emot kommer snart att avslöjas som handlingsförlamade. Man kan tycka vad man vill om att det kommer invandring men nu är det så att om vi inte bygger ett land där alla som är här nu har en anständig levnadsstandard och ungefär samma villkor kommer vi alla få ett helvete.

– LO har ju lagt fram något liknande, men generellt saknas ett helhetstänk i samhället. När jag hör retoriken från Socialdemokraterna och Vänsterpartiet får jag känslan av att bara en liten förändring är jättejobbig och att vi befinner oss i en uppförsbacke. Vi har lämnat Sverige helt åt kapitalet och det enda politiken gör är att fixa lite här och skruva lite där. Det vi behöver är att demokratin tar över initiativet. Nu har kapitalet styrt länge nog och vi har sett hur det har blivit, nu är det dags för demokratin.

Den stora frågan är hur det ska göras.

– Organisationsfrågan är vår tids stora fråga. Vi måste alla fundera kring detta. Hur ska vi enas? Vad är äkta motsättningar och vad är falska?

– Det måste ni också göra. Egentligen borde det ju vara er tid för kommunismen ligger i tiden. Proletärens styrka är att ni analyserar kapitalismen materialistiskt, just de artiklar som analyserar förändringar i systemet, det geopolitiska läget, robotiseringen, finansialiseringen – hittar man nästan ingenstans i Sverige.

I slutet av vårt samtal återkommer Kajsa Ekis Ekman till nödvändigheten av att ha ett alternativ.

– Generellt sett är det naturligtvis så att kommunismens kris beror på att vi lever i tiden efter murens fall, inte på er organisation. Kommunismen som rörelse kommer inte kunna bli stor igen innan ni klargör, finns det en skillnad mellan det ni vill bygga och statssocialismen? Vad exakt vill ni ha för samhälle?

– Men sen behöver man ju inte vinna eller försvinna heller. Ett samhälle mår inte bra av konsensus. Vi behöver kommunister, anarkister, primitivister, fundamentalister för att det ska bli en bra och öppen debatt.