Självförtroendet är klassbundet. Din ställning i produktionen och dina förutsättningar att påverka din vardag på jobbet skapar en bild av vem du är.
Klasshat är inget nytt begrepp för mig. Jag känner det varje dag. Bara det faktum att 46 stycken miljardärer i Sverige äger lika mycket som åtta miljoner svenskar äger tillsammans skapar ett klasshat inom mig. Föraktet mot den lilla minoritet som äger, men inte skapar något, är enormt. Så blir jag rekommenderad av en kamrat att läsa Tvätten: En bok om kvinnor och klass. Genom boken blev det tydligt för mig att klasshatet går åt båda håll.
Sociologen Lena Sohl har besökt sin uppväxtort Rimbo och intervjuade tolv kvinnor som jobbar eller har jobbat på “Tvätten”. I boken får vi möta arbetarkvinnor som beskriver sitt arbete och vad det gör med deras kroppar och framtid.
Det som började som ett sommarjobb under 70-, 80- eller 90-talet blev ett helt arbetsliv bland tvättmaskiner och galgar. På det landstingsägda tvätteriet var arbetet slitsamt men tryggt och meningsfullt. Privatiseringarna på 90-talet innebar minskad sammanhållning och högre tempo. Deras samhällsviktiga arbete, att tvätta kläder från sjukhusen, skulle nu mätas i siffror och mängd.
I grund och botten har dessa kvinnor både en yrkesstolthet och en klasskänsla. Men genom andras ögon uppfattar de sig själva som “förlorare”.
Klass är idag ett begrepp som sällan förekommer i politiska debatter eller i media. Det är ingen slump. Genom att osynliggöra klassamhället lyckas politikerna skapa individualistiska förklaringar och ”lösningar” på samhällsproblem. För majoriteten av människor i Sverige är klassamhället en högst synlig verklighet.
Vi märker av orättvisorna när vi ska handla och inflationen åter gjort plånboken tunnare. Vi märker det när vi försöker hitta en bostad vi har råd att hyra. Vi märker det när vi som får samhället att gå runt hela tiden osynliggörs. När vi belönas med applåder istället för bättre arbetsvillkor och en lön att leva på. Politikernas osynliggörande av klassamhället gör att vi letar svar på felen hos oss själva eller andra individer.
Kvinnorna i boken känner sig ifrågasatta. Hur kan någon stanna kvar och jobba med ett så smutsigt och tungt jobb? Har kvinnorna inga drömmar eller ambitioner med livet? Dessa känslor speglar verkligheten väl.
Allt idag utgår från den så kallade medelklassen. Du ska flytta in till staden, plugga på universitet och göra karriär. Helst skaffa ett jobb som har en titel på engelska och som ingen utan egna högskolepoäng kan förstå vad det går ut på. Att ”bli kvar” ute på landsbygden innebär att du varken hade talangen eller förmågan att fixa detta.
Samtidigt känner kvinnorna på ”Tvätten” stolthet. Bakom sina skärmar har mellanchefer och kontrollanter ingen aning om hur verkligheten ser ut på golvet. Där är det arbetarkvinnorna som äger kunskapen. Det är deras jobb som behövs för att andra delar av samhället ska fungera.
Vi borde prata mycket mer om klass. Om hur arbetarklassen i Sverige, oavsett ursprung, inte bara skapar värde utan också har ett värde. Genom arbetarklassens arbete rullar Sverige på. Det ska vi vara stolta över.
