När det ökade gängvåldet diskuteras, och särskilt hur allt yngre personer fångas upp av gängen och drivs att utföra mord och sprängningar, så möter regeringen det med allt längre och hårdare straff – och förslag på sänkt straffmyndighetsålder till 13 år! Är det så vi på bästa sätt förebygger att fler unga hamnar i utanförskap och blir lätta rov för gängen?
Socialarbetare, förskolepersonal, poliser och lärare har länge fört fram att man ofta tidigt kan identifiera, eller i alla fall ha på känn, vilka barn och ungdomar som riskerar att få problem. Redan i förskolan kan vissa barn sticka ut – de är utåtagerande, kanske aggressiva, har svårt att leka utan att hamna i bråk.
Elever med koncentrationssvårigheter i skolan blir störande eller drar sig undan i passivitet, eller skolkar. Tusentals ungdomar går varje år ut grundskolan utan att ens ha de viktigaste ämneskunskaperna. Därmed får de svårigheter att ta sig vidare, få jobb – och överhuvudtaget ett drägligt liv.
Inte bara i storstäderna blir nu alltfler unga uppraggade av kriminella gäng som lockar med snabba cash om de tar på sig farliga uppdrag. Det må gälla som knarkkurirer eller att utföra våldsbrott.
De som har svårt att klara skolgången men inte råkar fullt så illa ut, har ändå en rejäl uppförsbacke i livet för att inte hamna i den allt längre kön av arbetslösa ungdomar, utan möjligheter till en inkomst som gör det möjligt till ett liv på egna ben.
Nu när barnafödandet minskat drastiskt de senaste åren tar kommunerna tillfället i akt att stänga förskolor och skolor, och säga upp personal. Vilken kortsiktighet! Nu när man har ett gyllene tillfälle att ta vara på den kunskap och erfarenhet som förskolepersonalen och lärarna besitter. Tid och utrymme att hjälpa de barn som man annars inte hinner ägna sig tillräckligt mycket åt, för att på ett tidigt stadium förhindra att barn ”slås ut” redan i tidiga tonåren.
Undervisning, såväl i förskola som skola ska ju vara ”individanpassad”. Men vilka möjligheter finns till det med alltför stora barngrupper i förskolan och för många elever i grundskoleklasserna?
Pedagogerna har dessutom höga sjukskrivningstal, till följd av sin stressiga arbetsmiljö. Att vägleda och undervisa barn med många olika behov och förutsättningar – och dessutom hantera kontakterna med vårdnadshavare, som kan vara nog så komplicerat – är ingenting som fixas på enkel rutin utan tar mycket tid och kraft i anspråk.
Det är dags för politikerna att ta vara på tillfället att bevara förskolor, skolor och deras personal! Våra barn och unga får inte ses som sparbössor, utan nu är det hög tid att satsa på barnen och ungdomarna – vår framtid!
Det är inte upprustning av krigsmakten eller fler fängelser som ger framtidstro och en önskan att sätta fler barn till världen! Vapenmiljarderna till barnen, ungdomarna och övriga välfärden istället för till militären!
