”Stoppa stödet till terroristerna”

Vi träffar Khaled Yamani på Proletären FF:s klubblokal i Tynnered, utanför Göteborg. Han har ett fullspäckat schema. Under ett par dagar har han haft möten med solidaritetsorganisationer och palestinagrupper i Sverige, och om bara några timmar ska han vidare till Danmark.

– Jag var inbjuden till Proletären FF och Fredsloppet för 25 år sedan, men jag fick inte inresetillstånd, berättar han när vi slagit oss ner i Proletären FF:s klubbstuga, där förberedelserna inför det kommande Fredsloppet pågår.

Khaled Yamani arbetar på ett barn- och ungdomscenter i palestinska flyktingläger i Tripoli, norra Libanon, men sitter också i socialistiska PFLP:s kommitté för flyktingar och rätten att återvända. För honom är flyktingfrågan starkt sammankopplad med den palestinska kampen och med imperialismens krigspolitik i regionen.

För miljontals palestinier är flyktingkatastrofen inte ny. Den har pågått sedan 1948, när hundratusentals palestinier fördrevs från sina hem av Israel, i det som palestinierna minns som al Nakba – den stora katastrofen. Idag är fem miljoner palestinier flyktingar eller ättlingar till flyktingar, de allra flesta i Palestinas grannländer.

Många av de som en gång flydde till Syrien, har nu tvingats på flykt igen. Och kommer till de redan trånga palestinska lägren i Libanon.

– Situationen var illa redan innan. Så tänk dig hur det är nu! Men det betyder förstås inte att de inte är välkomna, vi försöker hjälpa dem så gott det går.

Han berättar att det finns 12 officiella palestinska flyktingläger i Libanon med totalt 450.000 registrerade flyktingar. I det största, Ain al-Hilweh, trängs 100.000 på en yta av bara två kvadratkilometer.

– Det är en svår situation med många sociala, ekonomiska och humanitära problem. Och palestinier får dessutom inte arbeta inom många olika yrken, från doktorer till ingenjörer.

I Syrien fick flyktingarna tidigt lika medborgerliga rättigheter och flyktinglägren blev mer lika stadsdelar. Men i Libanon bor många palestinier fortfarande i regelrätta flyktingläger, med begränsade rättigheter och ständig rädsla för att lägren ska rivas. Samtidigt lever hoppet om att en dag återvända.

– Rätten att en dag återvända är för oss väldigt viktig. Om du frågar barnen i flyktinglägren var de kommer ifrån så säger de Palestina.

Rätten att få återvända genomsyrar den palestinska motståndsrörelsen i exil. För dem innebär flyktingströmmarna till Europa därför också ett hot mot deras politiska mål.

– Vi är oroliga för hur det ska påverka vårt strategiska mål, rätten att återvända. Imperialisterna och sionisterna vill passa på att evakuera palestinierna till Europa, för att bli av med oss, säger Khaled Yamani och lyfter istället fram rätten att återvända och rätten till motstånd.

Vänstern måste också fokusera på att lösa konflikterna i Mellanöstern. Och det är inte omöjligt.

– Kräv att allt stöd till Islamiska staten och andra terrorgrupper upphör. Om USA, Turkiet, Saudiarabien och Qatar upphörde med stödet till IS, skulle de falla ihop.

Samtidigt påpekar han att Tyskland, det land som målats ut som ett av de mest generösa länderna för flyktingar, också är i stort behov av billig arbetskraft. Så någon plötslig solidaritet med det syriska folket handlar det knappast om.

Vi fortsätter att prata om situationen i Syrien. Khaled Yamani beskriver hur kriget började med att inhemska grupper protesterade, men att utländska terrorgrupper, som Islamiska staten, sedan helt tagit över.

– IS tjänar imperialismens strategi för området, slår han fast.

– Imperialismen, sionisterna och de andra arabregimerna ville ha bort den syriska regimen och hoppades på att den skulle falla efter 1-2 månader. Nu efter snart fem år ser vi att Syrien inte kommer att falla, men armén är heller inte tillräckligt stark för att besegra IS.

Det som händer i Syrien påverkar hela regionen, inte minst Libanon.

– Syrienkrisen finns med i all libanesisk politik. De flesta politiska krafter i Libanon avvaktar just nu vad som ska hända i Syrien. Libanon har inte haft en president på 1,5 år och regeringen gör ingenting!

Ett exempel på regeringens handfallenhet är den så kallade sopkrisen, som uppmärksammats i media de senaste veckorna.

På gatorna i Beirut har sopbergen växt när regeringen och lokalpolitiker inte kunnat hitta nya dumpningsplatser.

Krisen har lett till protester, till en början mot själva sophanteringen men med tiden har kraven börjat handla om hela det libanesiska samhället. Khaled Yamani berättar att de har kontakter med många av protestgrupperna men att de politiska partierna delvis står utanför rörelsen.

Han varnar också för att det finns krafter som vill utnyttja protesterna, krafter som vill göra det till ännu en så kallad ”färgrevolution”.

– Många i proteströrelsen är oroliga för att någon ska stjäla rörelsen. Som i Egypten där den arabiska våren började som ett positivt uppror men stals av Muslimska Brödraskapet. USA vill förstås försöka utnyttja situationen och det finns grupper i Libanon som har kontakter med USA och CIA.

Med allt fokus på det blodiga kriget i Syrien och flyktingkatastrofen har den palestinska kampen delvis kommit i skymundan. På så sätt tjänar också Israel på fortsatt konflikt, på att deras fiender i Syrien försvagas. Det är ingen slump att terrorgrupper tillåts verka bara meter från gräsen till Israel – utan att de attackerar varandra.

Khaled Yamani berättar om vänstern i Palestina, den sekulära vänsterns kamp och vikten vid att ha ett socialt program.

– Många är trötta på både Fatah och Hamas. Fatah håller kvar vid Oslo-avtalet och erkänner inte rätten till motstånd och att få återvända, och Hamas styrs tyvärr delvis av externa krafter, säger Khaled Yamani som tror att PFLP därför har chansen att ta en större roll i motståndet.

– Men det kräver mycket arbete, resurser och uppoffringar.

Han återkommer till motståndsaxeln, med Syrien, Iran och Hizbollah. Visst finns där stora politiska skillnader, men det är länder och organisationer som alla är motståndare till imperialismen. Den politiska självständigheten är viktig men det går inte att stå helt ensam.

– Det finns två sidor, USA-imperialismen med dess allierade gulfstaterna och Turkiet på den ena sidan och motståndet mot den på den andra. Vi kan inte välja någon tredje sida.