Dagligen kommer nya lagförslag om ökad repression från riksdagen och oppositionen. Det är allehanda gummilagar som syftar till att begränsa arbetares kampmöjligheter.
Inskränkningen av strejkrätten 2019 har följts av förslag om att utöka polisens befogenheter att upplösa demonstrationer och neka tillstånd för offentliga åsiktsyttringar. Men repressionen stannar inte vid den statliga.
Proletären har tidigare rapporterat om turerna inom Byggnads, där den tidigare förbundssekreteraren Jakob Wagner på vaga grunder avsatts av ett maktgäng av äldre fackpampar. Wagner har av Byggnads-medlemmar beskrivits som en representant för dem som vill se ett mer stridbart och medlemstillvänt förbund, och har bland annat varit drivande för en mycket uppskattad studieverksamhet för unga fackmedlemmar.
En sådan utveckling kunde samförståndsivrarna och karriäristerna i Byggnads inte acceptera. Inför förbundets kongress i slutet av maj har hetsjakten på medlemmar som på något sätt stött Wagner fortsatt.
Att bilda sina medlemmar kring striden mellan arbete och kapital går tydligen inte för sig i ett LO-förbund som avsagt sig alla ambitioner att ta kamp. En passiv och omedveten medlemsbas är dessutom enklare att leda – framför allt när beslut som faktiskt missgynnar de egna medlemmarna ska drivas igenom.
Så ser den korporativistiska “svenska modellen” ut. Fackets medlemmar ska sitta ner i båten och lita på centrala förhandlingar och ombudsmännens goda vilja.
Genom Svenskt Näringslivs och dess politiska företrädares attacker mot arbetarklassen lyser LO-fackens medgörlighet och klassamarbetspolitik som en röd tråd. I den mån man ens kan tala om samarbete. Idag handlar ”samarbetet” mer om att få borgarklassens attacker att landa så mjukt som möjligt. Allt för att inte röra upp stormar på ett redan alltför lugnt hav.
Stiltjet i arbetarklassens kamp kan förklaras av en rad faktorer. En sådan är att detta länge varit en medveten strategi från de socialdemokratiskt dominerade facken. Detta sedan facken rensades från kommunistiskt inflytande under första halvan av 1900-talet. Den öppna arbetarkampen, med strejker och andra fackliga kampmetoder, skulle då omvandlas till ombudsmannavälde, förhandlingsbord och avtalsrörelser.
Tvister, frågor och förhandlingar som inte löstes via avtal och förhandlingar skulle istället avgöras i domstol. Genom denna taktik tvingades även stridbara arbetare och fackförbund att bli legalister.
Vid kapitalistklassens offensiv och de nyliberala attackerna under 1980- och 90-talen stod en desillusionerad och kraftigt avväpnad arbetarklass i andra ringhörnan, inte bara här i Sverige. När Sovjetunionen föll, hur byråkratiskt stelnad socialismen än var i öst, så föll också en motvikt till den otyglade kapitalismen. Många av de landvinningar som arbetarklassen gjort återtogs av borgarklassen.
LO stod mest och såg på när välfärden privatiserades och kapitalister roffade åt sig offentliga tillgångar. I vissa privatiseringar var facken rentav pådrivande.
Arbetares löner, villkor och andra öden skulle bestämmas i korridorer långt från golven. Vilda stridsåtgärder bestraffades av både stat, arbetsköpare och ibland även av LO-facken. Med tiden blev det allt svårare att skilja dessa tre från varandra.
Facktopparna företräder idag främst sina egna karriärer. De behöver aldrig bekymra sig över höjd pensionsålder, arbetsmiljö eller orimliga arbetstider. Inte sällan kan de hoppa mellan välbetalda poster inom LO och Svenskt Näringsliv.
Lyckligtvis har utvecklingen inte passerat alla arbetsplatser och arbetarkollektiv helt obemärkt. Enstaka arbetarkollektiv har tagit till vilda stridsåtgärder, eller med stor enighet hotat om strejk, trots uteblivet stöd från LO-kolossens företrädare. Ännu i liten skala, men det sker.
Detta är vägen framåt. Trycket och kampviljan från arbetsplatserna som ibland ger sig till känna är något mycket besvärligt för LO och en socialdemokrati som i allt större utsträckning förlorat sin ideologiska hegemoni över arbetarklassen.
För dagens socialdemokratiska fack återstår bara repression mot kämpande medlemmar. Vi såg prov på detta från Sekos centrala ledning efter strejken på Stockholmspendeln 2023 och hoten om vilda stridsåtgärder på andra ställen inom järnvägen. Då uttalade förbundsledningen att den som tar till en vild stridsåtgärd blir föremål för uteslutning.
Alla embryon till självständig arbetarkamp vill fackledningen kväva i sin linda. Återigen bevisades att borgarklassen har sina bästa vakthundar bland LO-topparna.
För oss kommunister, och alla klassmedvetna arbetare som tröttnat på den alltmer pressande vinstjakten, är uppgiften den omvända. De fackliga medlemsmötena är naturliga mötesplatser där vi får tid att snacka ihop oss bortom fikarastens alltför snäva tidsram. Där finns möjlighet att påbörja den viktiga kamp som krävs för att vända samhällsutvecklingen. För förändring kommer från arbetsplatserna – inte från parlamenten.
Vi får ingenting gratis. Ingen facklig förbundsstyrelse kommer att göra det åt oss. Det är erfarenheten från den långa historien om svensk arbetarkamp. Det är också vad framtiden bjuder.
Allt detta har de medlemmar inom Byggnads och Unga Byggare som försökt engagera sig för ett mer demokratiskt och stridbart fack färskast i minnet. Ni står inte ensamma!
Vi måste lita till våra egna krafter och vår solidaritet. En solidaritet som måste stå stark mot de krafter som vill söndra och splittra oss – även när attackerna och repressionen kommer från våra egna facktoppar.
